LYCKANS GALOSCHER.
blad och somnade in under luftens omfamning. »Det är lju-
set som smyckar mig» sade blomman; »men luften låter
dig andas!» hviskade skalderösten.
Tätt bredvid stod en gosse och slog med sin käpp i ett
sumpigt dike, vattendropparne stänkte upp mellan de gröna
3renarne, och notarien tänkte på de millioner osynliga djur,
som i vattendropparne blefvo kastade till en höjd, som efter
deras storlek var för dem, hvad det skulle varit för oss att
hvirflas högt öfver skyarne. Då notarien tänkte härpå och
på hela den förändring som föregått med honom, log han:
»Jag sofver och drömmer! märkvärdigt är det likväl, hur
man kan drömma så naturligt och sjelf veta, att det endast
är en dröm. Om jag ändå kunde minnas det i morgon då
jag vaknar; nu tycker jag mig vara ovanligt upprymd; jag
har en klar öfverblick af allt, känner mig så vaken, men
jag är viss på att om jag i morgon minnes något häraf, så
är det bara sammelsurium, det har jag erfarit förr. Det går
med allt det kloka och präktiga man hör och säger i dröm-
men som med dvergarnes guld, då man får det är det rikt
och herrligt, men sett vid dager blott stenar och vissnade
blad. »Ack!» suckade han vemodigt och betraktade de sjun-
gande fåglarne, som hoppade så glädtigt från gren till gren.
»De må mycket bättre än jag! Flyga, det är en skön konst,
lycklig den som är född dermed! Ja, skulle jag önska mig
bli förvandlad till något, så vore det till en liten lärka.»
I detsamma förenade sig rockskjört och armar till vin-
gar, kläderna blefvo fjädrar och galoscherna klor; han märkte
det mycket väl, och log inom sig. »Nu kan jag då se att
jag drömmer! men något så narraktigt har aldrig händt mig
428
förr
det
Galo
någc
det
sam
polis
natt.
träd:
och
förh.
Nor:
ett.
nom
öfve
och
högt
det
ben
klas:
VOFO
ling,
hlef-
dot