LYCKANS GALOSCHER.
huru hans hufvud setat fast mellan jernstängerna vid hospi-
talet. »Deraf kommer det visst!» menade han. »Jag måste
förekomma det onda i tid. Ett ryskt ångbad skulle göra
godt. Ack om jag redan låge på öfversta hyllan!»
Och genast låg ban på öfversta hyllan i ångbadet, men
ban låg der fullklädd, med stöflar och galoscher; de heta
vattendropparne från taket droppade honom i ansigtet.
»Hul» skrek han och skyndade ner för att få ett dusch-
bad. Badskötaren gaf älven till ett högt anskri öfver att se
en påklädd menniska derinne.
Volontären hade emellertid så mycken fattning att han
hviskade till honom: »Det är ett vadl» men det första han
2jorde då han kom på sitt eget Tum, var att lägga en stor
spansk fluga i nacken och en På ryggen, för att galenskapen
skulle dragas ut.
Nästa morgon hade han en blodig rygg; det var hvad
han vann genom lyckans galoscher.
Y. Notariens förvandling.
Brandvakten, som vi väl icke glömt, kom emellertid
ihåg galoscherna, som han bade hittat och fört med sig till
hospitalet; han afhämtade dem, men då hvarken löjtnanten
eller någon annan i grannskapet ville kännas vid dem, lem-
nade han dem till polisen.
»Det ser ut som det vore mina egna galoscher!» sade
en af herrar notarier, i det han betraktade hittezodset som
han
ma!
nån
det
om
mås
felt:
ock:
per
genr
mid.
han
mar
viss!
i bö
losec]
rätt:
ock:
Vi 3
»Dn
så I
3