DE VILDA SVANARNE.
morsalarne; väggarne och taken voro prydda med de skö-
naste målningar, men hon hade ej ögon för all denna herr-
lighet, hon endast gret och sörjde. Tåligt lät hon kammar-
fruarne påkläda henne kungliga kläder, fläta perlor i hennes
hår och draga fina handskar öfver hennes förbrända fingrar.
Då hon stod der i all sin prakt, var hon så bländande
vacker, att hoffolket bugade sig ännu djupare för henne, och
kungen tog henne till brud, oaktadt erkebiskopen runkade
på hufvudet och hviskade, att den vackra skogsflickan visst
var en hexa, som förvände deras ögon och dårade kungens
hjerta.
Men kungen ville ej höra derpå, utan lät musiken klinga
och de kostligaste rätter frambäras; de vackraste tärnor dan-
sade för henne och hon fördes genom doftande trädgårdar in
i präktiga salar; men icke ett enda leende gick öfver hennes
läppar eller ögon, hon stod der som om hon varit sorgen
sjelf. Nu öppnade konungen ett litet rum, som skulle vara
hennes sängkammare; rummet var beklädt med gröna tape-
ter och liknade helt och hållet hålan, i hvilken han funnit
henne. På golfvet låg garnbundten, som hon spunnit af näss-
lorna, och på väggen hängde den redan färdiggjorda pantsar-
skjortan;. en af jägarne hade nemligen tagit med sig dessa
saker för det ovanliga i dem.
»Här kan du drömma dig tillbaka i din förra boning!»
sade kungen. »Här har du ditt arbete; det kan vara roligt
för dig att midt i all din prakt tänka tillbaka på fordna
tider.»
Då Elisa fick se sitt kära arbete, lekte ett ljuft leende
omkring hennes mun och blodet återvände till hennes kin-