RESKAMRATEN. 
räckte Johannes handen och han höll nu mycket mera af 
henne än förut, hon kunde omöjligt vara en elak hexa, som 
folket sade om henne. — De gingo nu upp i salen, och de 
små pagerne bjödo omkring sylt och pepparnötter, men den 
gamle kungen var så bedröfvad, att han icke kunde smaka 
något, och pepparnötterna voro dessutom för hårda för 
honom. 
320 
Det blef nu beslutadt, att Johannes skulle komma upp 
på slottet den följande morgonen, då domarena och hela 
rådet skulle vara församlade och höra, huru det gick för 
honom att gissa. Gick det bra, så skulle han komma ännu 
två gånger till, men det hade ännu aldrig händt, att någon 
kunnat gissa rätt den första gången, och så måste de mista 
lifvet. 
Johannes var alldeles icke bekymrad öfver utgången, 
utan var så glad och tänkte bara på den vackra prinsessan! 
och trodde fullt och fast, att den gode Guden nog skulle 
hjelpa honom, men på hvad sätt, det visste han slätt icke, 
ej heller gaf han sig tid att tänka derpå. Han hoppade och 
dansade utåt landsvägen, då han gick tillbaka till värdshuset, 
der reskamraten väntade på honom. 
Johannes kunde aldrig tröttna att berätta, huru vänlig 
prinsessan hade varit emot honom och huru vacker hon 
var; han längtade så mycket efter den följande dagen, då 
han skulle upp på slottet och försöka sin lycka i konsten 
att gissa. 
Men reskamraten runkade på hufvudet och var så be- 
dröfvad. »Jag håller så mycket utaf dig!» sade han, »vi 
kunde ännu hafva länge rest tillsammans och nu skall jag