DEN FULA ANKUNGEN. 
Nu kom hösten. Löfven i skogarne blefvo gula och 
bruna, blåsten tog fatt dem, så att de dansade, och uppe i 
luften såg det kyligt ut; skyarne hängde tunga af hagel och 
snöfjun, och på gärdesgården sutto korparne och skreko »av! 
av!» af bara köld. Ja, man kunde riktigt frysa bara man 
tänkte derpå och den stackars ankungen mådde icke för väl. 
En afton — solen gick så herrligt ned — kom en hel 
lock stora vackra fåglar ur buskarne; ankungen hade aldrig 
sett några så vackra; de voro glänsande hvita, med långa 
smidiga halsar — det var svanor. De utstötte ett besyn- 
nerligt läte, utbredde sina präktiga, stora vingar och flögo 
bort från de kalla nejderna till varmare länder, till öppna 
sjöar. De stego så högt, så högt, och den lilla fula ungen 
blef så underlig till mods; han vände sig rundt omkring i 
vattnet som ett hjul, sträckte halsen upp i vädret efter dem, 
och gaf till ett rop, så högt och ovanligt, att han sjelf blef 
skrämd deraf. Ack! han kunde icke glömma de vackra fåg- 
larne, de lyckliga fåglarne, och så snart han icke längre 
kunde se dem, 'dök han ner till botten, och då han kom 
upp igen, var han liksom utom sig. Han visste ej hvad fåg- 
larne hette, icke hvart de flögo; och likväl älskade han dem 
så, som han aldrig förr älskat någon. Han afundades dem 
icke; hur kunde det falla den in att önska sig en sådan 
skönhet, den, som skulle varit glad om ankorna velat tåla 
honom ibland sig, — det stackars vanlottade kräket! 
Och vintern blef så kall, så kall, ankungen måste sim- 
ma i vattnet, för att hindra det att frysa till; men hvar natt 
blef öppningen trängre och trängre, det frös så att det kna- 
kade i isskorpan. Ankungen måste beständigt bruka benen 
för att 
den, lå: 
Ti. 
ut och 
hem til 
Ba 
att de 
mjölkfa'! 
skrek «+ 
tråget d 
hvad de 
eldtånge 
ankungc 
att dörr. 
nyfallna 
Me 
nöd och 
tern — 
jade skir 
Då 
sade star 
han rätt 
träden bli 
gröna gr 
här var 
häckarne 
fjädrarne 
kände dre 
sT ar