er all-
ikta er
fasligt
under
n, och
ålhuf-
rappar
rborta.
ser ni,
int och
vetyder
tt hon
— icke
itterna
nig nu
lickade
let pa-
och fy,
— och
ingen
n. som
ankan
tt. det
DEN FULA ANKUNGEN.
277
är icke lyckadt; jag ville önska att ni kunde göra om det
igen.»
»Det låter sig ej göra, ers nåd!» sade ankmodren, »han
är icke vacker, men han har ett så innerligen godt hjerta,
och simmar så väl som någon af de andra, ja, jag törs säga
det, ändå litet bättre än de. Jag hoppas att han växer till
sig, eller blir något mindre med tiden. Han har legat för
länge i ägget och derför har han ej fått den rätta skapna-
den!» och så pillrade hon honom i nacken och glättade hans
fjädrar. »Han är dessutom en ankbonde», sade hon, »och
då betyder utseendet så litet. Jag tror nog han får goda
krafter och då slår han sig nog ut.»
»De andra ungarne äro söta!» sade den gamla, »låtsa
nu som om ni vore hemma här, och om ni hittar ett ål-
hufvud, så kan ni bära det till mig.»
Och så voro de såsom hemma.
Men den stackars ungen, som kommit sist ur ägget och
var så ful, blef biten, knuffad och ett mål för åtlöje, och
det både af ankorna och hönsen. »Han är för stor!» sade
de allesammans, och kalkontuppen, som var född med sporrar
och derför trodde att han var kejsare, svälde upp sig som
ett fartyg för fulla segel, gick inpå honom, grälade och blef
helt röd i hufvudet. Den stackars ankungen visste hvarken
hur han tordes gå eller stå, han var så bedröfvad deröfver
att han var så ful och ett åtlöje för hela ankgården.
Så förgick första dagen, och sedan blef det allt värre
och värre. Den stackars ungen blef jagad af dem allesam-
mans, till och med hans syskon voro onda på honom och
sade alltid: »Om katten ändå ville ta dig, ditt fula svpekta-