220
KLOCKAN.
men han förklarade likväl att klockljuden kommo från en
mycket stor uggla i ett ihåligt träd; det var en sådan der
visdomsuggla, som ideligen slog sitt hufvud mot trädet; men
om ljuden kommo från dess hufvud eller från den ihåliga
stammen, det kunde han ännu icke bestämdt säga, och så
blef han anställd som verldens klockare och skref årligen
en liten afhandling om ugglan; men lika mycket visste man,
Nu var just en konfirmationsdag, presten hade talt så
innerligt och skönt; nattvardsbarnen hade varit så rörda, det
var en vigtig dag för dem, från barn blefvo de i hast full-
växta menniskor, barnsjälen skulle liksom förbyta sig i en
förståndigare varelse. Det var det herrligaste solsken, natt-
vardsbarnen gingo från staden och ur skogen ljöd så under-
bart rent den stora okända klockan. Alla fingo de genast en
oemotståndlig längtan att gå dit, alla, med undantag af tre.
Den ena skulle hem och profva sin balklädning, ty det var
just den klädningen och den balen, som voro skuld till att
hon nu blef konfirmerad, ty eljest hade hon ännu icke haft
någon brådska; den andra var en fattig gosse, som hade lånt
sina svarta kläder och stöflor af värdens son och måste åter-
lemna dem på bestämdt klockslag; den tredje sade att han
aldrig gick på något främmande ställe, om icke hans föräldrar
voro med, att han alltid varit ett lydigt barn och det ville
han fortfarande bli, äfven som konfirmerad, och det borde
man icke göra narr åt! — men det gjorde de andra.
Tre af dem gingo således ej med; de öfriga tågade af.
Solen sken och fåglarnve sjöngo och nattvardsbarnen sjöngo
med och höllo hvarandra i hand, ty de hade ju ännu icke
fått embeten och voro alla lika inför Gud.
igen
Sar, i
träder
framn
af ink
och h
got Ii
riktigt
växte
hängd:
galarn.
nadt r
vib sö
af mo
med e
»
vardsb.
unders
D
vildt EU
hela si
de lån:
en lite;
derom
för lite
de had
rörde -