DEN STÅNDAKTIGE TENNSOLDATEN. 229
blott ett ben, ty han hade' blifvit stöpt sist, och då fanns
ej nog tenn, ändå stod han lika stadigt på sitt ena, som de
andra på sina två ben, och det är just han, som blir märk-
värdig.
ro alla
eväret
i den
här i
, Var:
pade i
'sedag,
knade
1 hade
På bordet, der de blefvo uppställde, stodo många flera
leksaker; men det mest i ögonen fallande var ett grannt pap-
persslott. Genom de små fönsterna kunde man se långt in
i salarne. Utanför stodo små träd, rundtomkring en liten spe-
gel, som skulle se ut som en liten sjö; svanor af vax sim-
made derpå och speglade sig deruti. Alltsammans var så
smånätt, men det nättaste blef ändå en liten jungfru, som
stod midt i den öppna slottsporten; hon var också klippt af
papper, men hon hade en kjol af det finaste linong och ett
litet smalt blått band öfver axeln, liksom ett gehäng; midt
i det satt en skinande paljett, lika stor som hela hennes
ansigte. Den lilla jungfrun utsträckte begge armarne, ty
hon var en dansös, och lyfte sitt ena ben så högt i vädret,
att tennsoldaten alldeles icke kunde få rätt på det, och
trodde, att hon, liksom han, hade bara ett ben.
»Det vore en flicka för mig», tänkte han; »men hon är
något förnäm, hon bor i ett slott, och jag har bara en ask,
och om den äro vi tjugufem stycken: det är inte ställe för
henne, låt se, jag vill dock göra hennes bekantskap», och så
lade han sig så lång han var bakom en tobaksdosa som stod
på bordet; der kunde han betrakta den lilla fina damen som
fortfor att stå på ett ben, utan att komma ur jemvigten.
Då det blef sent om aftonen, kommo alla de andra tenn-
soldaterna i deras ask och folket i huset gick till sängs. Nu
började leksakerna att leka, både att bjuda främmande, föra