202 DEN LILLA SJÖJUNGFRUN.
Alla kyrkklockor ringde, härolderna redo kring gatorna
och förkunnade trolofningen. På alla altaren brann doftande
olja i kostliga silfverlampor. Presterna svängde rökelsekar
och brud och brudgum räckte hvarandra handen och fingo
biskopens välsignelse. Den lilla sjöjungfrun stod i silke och
guld och höll brudens släp, men hennes öra hörde ej den
festliga musiken, hennes öga såg ej den heliga ceremonien,
hon tänkte på sin dödsnatt, på allt hvad hon hade förlorat
i denna verlden.
Ännu samma afton gingo brud och brudgum ombord
på skeppet, kanonerna dundrade, alla flaggor svajade, och
midt på skeppet var uppslaget ett praktfullt tält af guld och
purpur och med de mjukaste kuddar; der skulle brudparet
sofva under den stilla, svala natten.
Seglen svällde för vinden, och skeppet halkade lätt och
utan stor rörelse hän öfver den klara sjön.
Då det mörknade tändes brokiga lampor och sjöfolket
dansade lustiga dansar på däcket. Den lilla sjöjungfrun må-
ste tänka på den första gång hon dök upp ur hafvet och
såg på samma prakt och glädje, och hon svängde om med i
dansen, sväfvande liksom svalan, när hon förföljes, och alla
yttrade sin beundran, aldrig hade hon dansat så skönt. Det
skar som skarpa knifvar i de fina fötterna. men hon kände
det ej; det skar henne ännu smärtsammare i hjertat. Hon
visste att det var den sista afton hon såg honom, för hvil-
ken hon hade öfvergifvit slägt och hem, bortgilvit sin vackra
röst och dagligen lidit outsägliga qval, utan att han hade
aning derom. Det var den sista natt hon andades samma
luft som han, såg det djupa hafvet och den stjernblå him-