Full text: H. C. Andersens samlade sagor

202 DEN LILLA SJÖJUNGFRUN. 
Alla kyrkklockor ringde, härolderna redo kring gatorna 
och förkunnade trolofningen. På alla altaren brann doftande 
olja i kostliga silfverlampor. Presterna svängde rökelsekar 
och brud och brudgum räckte hvarandra handen och fingo 
biskopens välsignelse. Den lilla sjöjungfrun stod i silke och 
guld och höll brudens släp, men hennes öra hörde ej den 
festliga musiken, hennes öga såg ej den heliga ceremonien, 
hon tänkte på sin dödsnatt, på allt hvad hon hade förlorat 
i denna verlden. 
Ännu samma afton gingo brud och brudgum ombord 
på skeppet, kanonerna dundrade, alla flaggor svajade, och 
midt på skeppet var uppslaget ett praktfullt tält af guld och 
purpur och med de mjukaste kuddar; der skulle brudparet 
sofva under den stilla, svala natten. 
Seglen svällde för vinden, och skeppet halkade lätt och 
utan stor rörelse hän öfver den klara sjön. 
Då det mörknade tändes brokiga lampor och sjöfolket 
dansade lustiga dansar på däcket. Den lilla sjöjungfrun må- 
ste tänka på den första gång hon dök upp ur hafvet och 
såg på samma prakt och glädje, och hon svängde om med i 
dansen, sväfvande liksom svalan, när hon förföljes, och alla 
yttrade sin beundran, aldrig hade hon dansat så skönt. Det 
skar som skarpa knifvar i de fina fötterna. men hon kände 
det ej; det skar henne ännu smärtsammare i hjertat. Hon 
visste att det var den sista afton hon såg honom, för hvil- 
ken hon hade öfvergifvit slägt och hem, bortgilvit sin vackra 
röst och dagligen lidit outsägliga qval, utan att han hade 
aning derom. Det var den sista natt hon andades samma 
luft som han, såg det djupa hafvet och den stjernblå him-
	        
Waiting...

Note to user

Dear user,

In response to current developments in the web technology used by the Goobi viewer, the software no longer supports your browser.

Please use one of the following browsers to display this page correctly.

Thank you.