egare till
h slog en
2t ut, när
re du nu?
varandra;
skulle in-
inske inte
't jag har
snurran»
-en svarf-
TP» SVA-
men jag
en svala.
'et ut ur
jag inom
half för-
"ran, och
rran såg
an kunde
1 tillbaka
rken,. an-
BRUDFOLKET.
tingen det kom sig af ifver eller af korken hon hade i krop-
pen. Den nionde gången blef bollen borta och kom icke
mer igen, och gossen sökte och sökte, men borta var hon.
»Jag vet nog hvar hon är», suckade snurran, »hon är
i svalboet och gifter sig med svalan.»
Ju mer snurran tänkte derpå, dess mer älskade han
bollen; just derföre att han icke kunde få henne, växte kär-
leken till henne; att hon tagit en annan var det förtretliga-
ste, och snurran dansade och kretsade och surrade, men be-
ständigt tänkte den på bollen, som i dess tankar blef allt
skönare och skönare. Så förgingo många år — och kärle-
ken blef gammal.
Snurran var icke längre ung; — — men en dag blef
den helt och hållet förgyld; aldrig förr hade den sett så
ståtlig ut; den var nu en guldsnurra och sprang så att det
hven efter. Jo, det var annat slag, men i ett skutt for den
högt upp och — borta var den.
Man sökte och sökte, till och med nere i källaren, men
borta blef den.
Hvar var den då?
Den hade hoppat i soplåren, hvari det låg kålstockar,
sopor och grus som nedfallit ur takrännan.
»Nu ligger jag just rart, här kan snart förgyllningen gå
utaf mig, hvad är det för patrask jag råkat i sällskap med?»
och så sneglade han på en lång kålstock som var allt för
aftaklad och på ett underligt rundt ting, som såg ut som
ett gammalt äpple; -— — men det var icke något äpple,
det var en gammal boll, som i många år legat uppe i tak-
rännan och var alldeles genomdränkt af vatten.