Full text: H. C. Andersens samlade sagor

 egare till 
h slog en 
2t ut, när 
re du nu? 
varandra; 
skulle in- 
inske inte 
't jag har 
snurran» 
-en svarf- 
TP» SVA- 
men jag 
en svala. 
'et ut ur 
jag inom 
half för- 
"ran, och 
rran såg 
an kunde 
1 tillbaka 
rken,. an- 
BRUDFOLKET. 
tingen det kom sig af ifver eller af korken hon hade i krop- 
pen. Den nionde gången blef bollen borta och kom icke 
mer igen, och gossen sökte och sökte, men borta var hon. 
»Jag vet nog hvar hon är», suckade snurran, »hon är 
i svalboet och gifter sig med svalan.» 
Ju mer snurran tänkte derpå, dess mer älskade han 
bollen; just derföre att han icke kunde få henne, växte kär- 
leken till henne; att hon tagit en annan var det förtretliga- 
ste, och snurran dansade och kretsade och surrade, men be- 
ständigt tänkte den på bollen, som i dess tankar blef allt 
skönare och skönare. Så förgingo många år — och kärle- 
ken blef gammal. 
Snurran var icke längre ung; — — men en dag blef 
den helt och hållet förgyld; aldrig förr hade den sett så 
ståtlig ut; den var nu en guldsnurra och sprang så att det 
hven efter. Jo, det var annat slag, men i ett skutt for den 
högt upp och — borta var den. 
Man sökte och sökte, till och med nere i källaren, men 
borta blef den. 
Hvar var den då? 
Den hade hoppat i soplåren, hvari det låg kålstockar, 
sopor och grus som nedfallit ur takrännan. 
»Nu ligger jag just rart, här kan snart förgyllningen gå 
utaf mig, hvad är det för patrask jag råkat i sällskap med?» 
och så sneglade han på en lång kålstock som var allt för 
aftaklad och på ett underligt rundt ting, som såg ut som 
ett gammalt äpple; -— — men det var icke något äpple, 
det var en gammal boll, som i många år legat uppe i tak- 
rännan och var alldeles genomdränkt af vatten.
	        
Waiting...

Note to user

Dear user,

In response to current developments in the web technology used by the Goobi viewer, the software no longer supports your browser.

Please use one of the following browsers to display this page correctly.

Thank you.