a de slä-
den, och
:er lyste.
Jag göra
at städde
le. ——
lörgingo;
r det för
gömdt,
r är stel-
nu plan-
;n! hvad
ärol —
2nsamt!
trefligt
ja, till
e jag ej
ensligt.»
in fram-
lrade åt
Hest är
xt. »det
h hvad
om det
lu varit
GRANTRÄDET.
121
i skafferiet, der det ligger ostar på hyllorna och hänger
skinkor i taket, der man dansar på talgljus och går mager
in och kommer fet ut?»
»Det känner jag inte tilll» svarade trädet, »men skogen
känner jag, der solen skiner och fåglarne sjunga I» Och så ta-
lade det om allt ifrån sin ungdom, och de små mössen hade
aldrig förr hört något sådant, och de lyssnade och sade:
nej, hvad du har sett mycket! hvad du har varit lycklig!»
»Jagl» sade granträdet, och öfvertänkte hvad det be-
rättat; »ja, det var i verkligheten nöjsamma tider!» — derpå
berättade det om julaftonen, då det var prydt med peppar-
kakor och ljus.
»Ackl» sade de små mössen, »hvad du har varit lyck-
lig, du gamla granträd.»
»Jag är alldeles inte gammalt!» svarade trädet, »det
är ju i denna vinter jag kommit från skogen! jag är i min
allra bästa ålder, jag har bara skjutit i växten!»
»Hvad du berättar bra!» sade de små mössen, och nat-
ten derefter kommo de med fyra andra små råttor, som
skulle höra trädet berätta och ju mer det berättade, dess
tydligare påminte det sig sjelf allt, och tyckte: »det var
ändå en glad tid! men den kan komma igen. den kan komma!
Klumpe-Dumpe föll utför trapporna och fick ändå prinsessan,
jag kan möjligen också få en prinsessa», och dervid tänkte
granträdet på ett litet småtäckt björkträd, som växte ute i
skogen; det var för granträdet en riktigt skön prinsessa.
»Hvem är Klumpe-Dumpe?» frågade de små råttorna.
Och granträdet omtalade hela sagan, det mindes hvart enda
ord! och de små mössen voro färdiga att springa upp i top-