rån gamla
:a pelarne.
tt af dem
a sjelf ut-
2 dernere,
'äckt och
klappade
it omkull
växte de
red Tum-
len; men
asse midt
1 varit af
vudet och
han icke
I hvar-
"ka. men
Lisa till
;valan, ty
nom, som
£ han så
ade sett.
nnes huf-
bli hans
mmorna!
TUMME-LISA.
05
Ja, det kan man säga, det var en annan fästman, än grodans
son och mullvaden med den svarta sammetspelsen. Hon
gaf derföre den lilla vackra' prinsen ja, och från hvarje
blomma kom en dam eller herre, så vacker att det var lust
och glädje deråt, och gaf Tumme-Lisa en present, men den
käraste gåfvan af alla var ett par vackra vingar af en stor
hvit fluga; de sattes fast vid Tumme-Lisas rygg och så
kunde också hon flyga från blomma till blomma. Det var
en sådan glädje och den lilla svalan satt uppe i sitt bo och
sjöng för dem så godt hon kunde, men i hjertat var hon
likväl ledsen, ty hon höll så mycket af Tumme-Lisa och
ville aldrig halva blifvit skild från henne.
»Du skall icke heta Tumme-Lisa», sade blommans en-
gel till henne, ty »det är ett så fult namn och du är så
vacker. Vi skola kalla dig Marial»
»Farväl, farväll» sade den lilla svalan, och flög från
de varma länderna igen, långt bort till Sverige; der hade
hon ett litet bo öfver fönstret, der den mannen bor, som
kan tala om sagor, och för honom sjöng hon »qvivitt, qvi-
vitt!» och derifrån ha vi fått hela sagan.
DA