JOHN BLUND. 
59 
Hjalmar hade skrifvit dem; de lågo nästan som om de fallit 
öfver blyertslinien, hvilken de skulle stå på. 
»Se, så skulle ni hålla er!» sade förskriften. »se, åt den 
sidan, med en rask svängl» 
»Ack! vi ville så gerna», sade Hjalmars bokstäfver, »men 
vi kunna icke, vi äro så Jemmerliga I» 
»Då ska ni ha stut!» sade John Blund. 
»Åck nej!» ropade de, och rätade sig så att det var en 
lust åt 
»Ja, nu få vi inte tala om historier!» sade John Blund, 
»nu måste jag exercera dem! ett tu! ett tu!» och så exercera- 
de han bokstälverna, och de stodo så rätade och säkra som 
på någon förskrift; men då John Blund gick och Hjalmar 
om morgonen såg på dem, så voro de lika dåliga som förut. 
1, det var 
z så för- 
I bordet 
ade och 
a i talet, 
ang och 
2n hund, 
så var 
tigt led- 
de stora 
I hel rad, 
ra bok- 
iften, ty 
Tisdag. 
Så snart Hjalmar lagt sig, rörde John Blund med sitt 
lilla trollspö vid alla möblerna i rummet och straxt begynte 
de prata, och allesamman pratade de om sig sjelfva, undan- 
tagandes spottlådan, som stod tyst och förargade sig öfver, 
att de kunde vara så fåfänga att endast tala om sig sjelfva, 
bara tänka på sig sjelfva och alldeles glömma den, som stod 
så beskedligt i vrån och lät spotta på sig. 
Öfver kommoden hängde en stor tafla i förgylld ram. Det 
var ett landskap, man såg höga åldriga träd, blommor i grä- 
set och en stor sjö med en flod, som flöt bakom skogen, 
förbi många slott, långt ut i det vilda hafvet.