Full text: H. C. Andersens samlade sagor

190 
DET GAMLA HUSET. 
Och midt på väggen hängde ett porträtt, föreställande 
ett vackert fruntimmer, så ungt, så gladt, men klädt alldeles 
så, som det brukades i gamla dagar, med puder i håret, och 
kläder som stodo styfva. Hon sade hvarken »tack» eller 
»knack», men såg med sina milda ögon på den lille gossen, 
som genast frågade den gamle mannen: »Hvar har du fått 
henne?» 
»Der uppe hos klädståndsfrun», svarade den gamle man- 
nen. »Der hänga så många porträtter. Ingen känner eller 
bryr sig om dem, ty de, som de föreställa, äro allesammans 
begrafne; men henne kände jag i fordna dagar, fastän hon nu 
har varit död och borta ett halft århundrade.» 
Och under porträttet hängde en bukett vissnade blom- 
mor under glas och ram; de voro säkert också ett halft år- 
hundrade, så gamla sågo de ut. Och pendeln på det stora 
uret gick fram och tillbaka, och visaren vände sig omkring, och 
allt uti rummet blef ännu äldre; men det märkte de icke. 
»De säga der hemma att du är så förfärligt ensam», sade 
den lille gossen. 
Åh», svarade gubben, »de gamla minnena komma och 
helsa på mig med hvad de kunna föra med sig, — och nu 
kommer ju du också. Jag har det mycket bra.» 
Och så tog han ner af hyllan en bok med bilder. 
Der var hela långa processioner, de förunderligaste åkdon, 
sådana man icke ser nu för tiden; soldater, som liknade 
klöfverknekt, och borgare med svajande fanor. Skräddarne 
hade på sin fana en sax, som bars af tvenne lejon, och 
skomakarne hade sin fana utan någon stöfvel, men med en 
örn, som hade två hufvuden; tv skomakarne måste hafva 
at; 
var 
här 
ne 
I pa 
y 
Ar 
pt 
"Or 
EE
	        
Waiting...

Note to user

Dear user,

In response to current developments in the web technology used by the Goobi viewer, the software no longer supports your browser.

Please use one of the following browsers to display this page correctly.

Thank you.