190
DET GAMLA HUSET.
Och midt på väggen hängde ett porträtt, föreställande
ett vackert fruntimmer, så ungt, så gladt, men klädt alldeles
så, som det brukades i gamla dagar, med puder i håret, och
kläder som stodo styfva. Hon sade hvarken »tack» eller
»knack», men såg med sina milda ögon på den lille gossen,
som genast frågade den gamle mannen: »Hvar har du fått
henne?»
»Der uppe hos klädståndsfrun», svarade den gamle man-
nen. »Der hänga så många porträtter. Ingen känner eller
bryr sig om dem, ty de, som de föreställa, äro allesammans
begrafne; men henne kände jag i fordna dagar, fastän hon nu
har varit död och borta ett halft århundrade.»
Och under porträttet hängde en bukett vissnade blom-
mor under glas och ram; de voro säkert också ett halft år-
hundrade, så gamla sågo de ut. Och pendeln på det stora
uret gick fram och tillbaka, och visaren vände sig omkring, och
allt uti rummet blef ännu äldre; men det märkte de icke.
»De säga der hemma att du är så förfärligt ensam», sade
den lille gossen.
Åh», svarade gubben, »de gamla minnena komma och
helsa på mig med hvad de kunna föra med sig, — och nu
kommer ju du också. Jag har det mycket bra.»
Och så tog han ner af hyllan en bok med bilder.
Der var hela långa processioner, de förunderligaste åkdon,
sådana man icke ser nu för tiden; soldater, som liknade
klöfverknekt, och borgare med svajande fanor. Skräddarne
hade på sin fana en sax, som bars af tvenne lejon, och
skomakarne hade sin fana utan någon stöfvel, men med en
örn, som hade två hufvuden; tv skomakarne måste hafva
at;
var
här
ne
I pa
y
Ar
pt
"Or
EE