us; det var
portbjelken,
och humle-
in stafvade
bjelken ut-
sköt något
yvränna med
DET GAMLA HUSET.
jrakhufvud. Regnvattnet skulle rinna utur gapet, men rann
i stället ut genom magen; ty det var hål på rännan.
Alla de andra husen der på gatan voro så nya och så
raka, med stora rutor och släta väggar; man kunde just se
att de icke ville ha någon bekantskap med det gamla huset.
De tänkte inom sig: huru länge skall det der rucklet stå som
ett spektakel här på gatan? Utbyggnaden löper ju så långt
ut, att man från våra fönster ej kan se hvad som tilldrager
sig på den sidan. Trappan är så bred som till ett slott, och
så hög som till ett kyrkotorn. Jerngallret ser ju ut som dör-
ren till en gammal begrafningsplats, och så är det försedt
med messingsknappar. Det är för osmakligt!
Midt öfver på samma gata voro också nya och fina hus,
och de tänkte som de andra. Men vid fönstret här, satt en
liten gosse med friska, röda kinder, med klara, strålande
ögon; han tyckte allramest om det gamla huset och det bå-
de i solsken och månsken. Och om han betraktade muren,
der kalken var bortfallen, så kunde han sitta och utfundera
de allra underligaste bilder, ackurat huru gatan fordom hade
sett ut, med trappor, utbyggnader och spetsiga gaflar. Han
kunde se soldater med hillebårder, och takrännor, hvilka sköto
fram om hvarandra såsom drakar och lindormar. Det var i
sanning ett hus, värdt att betrakta. Och der uppe bodde en
gammal man, som gick i byxor af schagg, hade en rock med
stora messingsknappar och en peruk, som man kunde se att
det var en verklig peruk. Hvarje morgon kom till honom
en gammal karl, som städade och sprang ärender; för öfrigt
var den gamle mannen i schaggbyxorna helt allena i det
gamla huset. Emellanåt kom han till fönsterrutan och tittade
ART