EN MODER.
ATT
hon kunde
n hon ville
dricka ut
n den sör-
unde ske.
begge hellre
r, och dina
tt. Vill du
till det stora
räd: hvarie
mitt barn!»
u mer och
'vå dyrbara
tien gunga,
1 på andra
Man visste
, eller om
de ju icke
med mitt
la grafqvin-
; — »Hur
In
an är barm-
kall jag fin-
hh du kan
ju icke se: Många blomster och träd hafva vissnat i natt;
döden skall snart komma och plantera om dem. Du vet väl
att hvar menniska har sitt lifsträd eller sitt lifsblomster, allt-
efter som hvar och en är beskaffad; dessa se ut som andra
växter, men de ha hjertan som slå. Barnahjertan kunna
också klappa. Följ denna anvisning; kanhända du känner
igen ditt barn. Men hvad ger du mig om jag säger hvad
du vidare skall göra?»
»Jag har icke något att gifva», sade den bedröfvade mo-
åren, »men jag vill för dig gå till verldens ända»
»Der har jag ingenting att göra», sade gumman. »Men
du kan ge mig ditt långa svarta hår. Du vet nog sjelf att
det är skönt, och jag tycker om det. Du skall få mitt hvita
i byte: det är dock något.»
Önskar du ingenting annat?» sade den sörjande. »Det
gilver jag dig med glädje.» Och hon gaf henne sitt vackra
hår och fick den gamlas snöhvita igen.
Och så gingo de in i dödens stora drifhus, hvarest blom-
mor och träd växte så underligt om hvarandra. Der stodo
fina hyacinther under glasklockor och der stodo stora, krafti-
ga pioner. Der växte vattenplantor, några så friska, andra half-
sjuka: vattenormarne hvilade sig på dem, och svarta kräftor
klämde dem om stjelkarne. Der stodo herrliga palmträd, pla-
taner och ekar; der stod persilja och blomstrande timjan.
Hvart träd och hvar blomma hade sitt namn; de voro hvar-
dera ett menniskolif; menniskan lefde ännu, en i Kina, en i
Grönland, samt rundt omkring i verlden. Der voro stora
träd i små krukor, så att de stodo allt för trångt och voro
färdiga att spränga krukorna; der såg man ock på många