SNÖDROTTNINGEN. 
»Det måste vara fasligt!» sade lilla Gerda, »och Kay har 
ändå fått prinsessan?» 
»Hade jag icke varit en kråka, så hade jag tagit hen- 
ne, och det oaktadt jag är förlofvad. Han skall ha talat 
likaså bra, som då jag talar kråksång, det vet jag af min 
tama käresta. Han var frimodig och artig; han var alldeles 
icke kommen för att fria, utan bara för att höra prinsessans 
klokhet, och den vann hans bifall, och hans vann hennes 
Hilbaka.» 
24 
»Ja, visst var det Kay!» sade Gerda, »han var så klok; 
han kunde hufvudräkning med bråk. Vill du icke föra mig 
in på slottet?» 
»Ja, det är lättare sagt än gjort», sade kråkan. Jag skall 
lala derom med min tama käresta och begära hennes råd, 
ty du skall veta, att en sådan liten flicka, som du, får aldrig 
lof att slippa ända in.» 
»Jo, det gör jag», sade Gerda. »När Kay får höra att 
jag är der, kommer han genast ut och hämtar mig.» 
»Vänta mig der vid stättan», sade kråkan, nickade på 
hufvudet och flög bort. 
Först då det var mörka qvällen kom kråkan igen: 
»Rar! rar!» sade den. »Jag skall helsa dig så mycket från 
kärestan och här är ett litet bröd till dig, hon tog det i 
köket, der är godt om bröd och du är visst hungrig. — Det 
är omöjligt för dig att slippa in på slottet, du är ju barfo- 
tad; vakten i silfver och lakejerna i guld skulle icke tillåta 
det; men gråt icke, du skall nog ändå komma dit upp. Min 
käresta vet en liten baktrappa, som förer till sängkammaren, 
och hon vet hvar hon skall taga nyckeln.»