nma;
solen,
BD.
it en
voro
något,
f den
d är,
skönt
slags
och
sjelf
solen
alla
Jom-
Pio-
men
allra-
ig så
sig
mer
dem
ske
det
men
den
hon
GÅSÖRTEN.
333
Den lilla fågeln dansade rundt omkring henne och sjöng:
,Hvad gräset är mjukt, och se en sådan liten täck blomma
med guld i hjertat och silfver på kjortelni» den gula pricken
inuti gåsörten såg ju också ut som guld, och de små bladen
rundtomkring den voro glänsande silfverhvita.
Den lilla gåsörten kände sig så lycklig, att det ej kan
beskrifvas. Fågeln kysste henne med sin näbb, sjöng för
henne och flög åter upp i den blå rymden. Det dröjde be-
stämdt en hel qvart, innan blomman kunde komma till sig
sjelf igen. Halft blyg och dock innerligt förnöjd blickade
hon till blommorna i trädgården; de hade ju sett den ära
och den lycka, som vederfarits henne, de kunde väl inse
hvilken glädje det var; men tulpanerna stodo en gång till så
raka som förr, och voro så spetsiga och röda i synen, ty
de hade förargat sig. Pionerna voro så tjockhufvade, hu!
det var väl att de icke kunde tala, eljest hade gåsörten Oor-
dentligt fått bannor. Den lilla stackars blomman kunde se,
att de icke voro vid godt lynne, och det gjorde henne så in-
nerligen ondt. 1 detsamma kom en flicka med en stor knif,
så blank och hvass, in i trädgården, hon gick direkte till tul-
panerna och skar af den ena efter den andra. »Uhl» sucka-
de den lilla gåsörten, »det var ju förskräckligt, nu är det förbi
med dem», och så gick flickan bort med tulpanerna. Gås-
örten gladde sig åt, att hon stod ute i gräset och var en
liten obetydlig blomma; hon kände sig så tacksam och då
solen gick ner, slöt hon sina blad, somnade och drömde hela
natten om solen och fågeln.
Morgonen derpå, då blomman åter, lycklig, sträckte ut
alla sina hvita blad liksom små armar mot luften och ljuset,