RESKAMRATEN. 
fader eller moder och är en fattig gosse, men vår herre 
hjelper mig noglb 
»Jag ärnar mig också ut i vida verlden», sade den okän- 
de mannen, »Vill du, så skola vi följas åt!» 
»Ja, må göral» sade Johannes, och så följdes de åt. De 
blefvo snart goda vänner, ty de voro fromma och goda men- 
niskor begge två. Men Johannes märkte nog, att den okän- 
de mannen var mycket klokare än han sjelf; han hade nem- 
ligen varit i nästan alla länder i verlden och visste att berätta 
om allt möjligt, som der fanns till. 
Solen var redan högt uppe på himmelen, då de satte 
sig under ett stort träd för att äta frukost; i detsamma kom 
der en gammal qvinna. Hu! hvad hon var gammal och 
gick krokryggig och stödde sig på en krycka, och hade på 
sin rygg en knippa bränsle, som hon hopsamlat i skogen. 
Hennes förkläde var uppfästadt, och Johannes såg, att tre 
stora ris af ormbunkar och pilqvistar stucko fram derutur. 
Då hon kommit mycket nära, slant hennes ena fot, så att 
hon föll omkull och uppgaf ett högt rop, ty hon hade brutit 
af det ena benet, den stackars gumman. 
Johannes ville straxt, att de skulle bära hem henne till 
hennes stuga, men den okände reskamraten öppnade sin ren- 
sel, tog fram en burk och sade att han i den hade en salfva, 
som på ögonblicket skulle göra hennes ben helt och raskt, 
så att hon sjelf skulle kunna gå hem, lika bra som om hon 
aldrig brutit af benet. Men i läkarelön begärde han också 
att få de tre risen, som hon hade i sitt förkläde. 
»Då har du fått hederligt betalt sade gumman och 
aickade så underligt med hufvudet; hon ville icke gerna 
212 
mista sina 
brutet ben. 
sedan han 
upp och ; 
salfvan, m 
»Hvac 
kamraten. 
»De & 
dana tycke 
Så gi 
»Det 
framför si: 
Nej» 
berg. De 
högt upp 
må du tr: 
Berge 
gå en hel 
skogar str 
som lågo 
var ingen 
gingo och 
för att hv 
svärliga r 
Nere 
ty der vz 
nyss stäl 
hade satt 
allra öfve