SNÖDROTTNINGEN. 19
unga? Den
den första
vägg, tätt
uldglänsande
e i sin stol;
kom hem
t var guld,
annen, guld
det är min
erda. »Ja,
liksom hon
hem igen
jag rådfrå-
ge mig in-
jortel för att
> på benet,
on, såg på
vet något?»
sade den?
sjelfl» sade
pe på den
lansös, hon
"la verlden,
ur thekan-
snörlifvet.
hänger på
ad på ta-
ket; hon sätter den på sig, och den gula halsduken på hal
sen, för då lyser klädningen ännu hvitare. Benet i vädret!
se hur hon högmodas på en stjelk! Jag kan se mig sjelf!
jag kan se mig sjelf!»
»Det bryr jag mig alls icke om», sade Gerda. »Det är
icke något som roar mig!» och så sprang hon till ändan af
trädgården.
Grinden var stängd, men hon vrickade på den rostiga
klinkan så att den gick loss och grinden sprang upp, och
så sprang lilla Gerda, barfotad, ut i vida verlden. Hon tittade
sig om tre gånger, men ingen kom efter henne; slutligen
orkade hon ej Springa längre, utan satte sig på en stor sten,
och då hon såg sig omkring, var sommaren förbi, det var
sent på hösten; det kunde man alldeles icke märka inne i
den vackra trädgården, der det alltid fanns solsken och alla
årstiders blommor.
»Herre Gud, hvad Jag har sinkat migl» sade lilla Gerda.
Det har ju blifvit höst, då törs Jag inte hvila», och hon
reste sig för att gå.
Hvad hennes små fötter voro ömma och trötta, och
rundt omkring såg det så kallt och kulet ut. De långa pil
löfven voro alldeles gula och dimman droppade som vatten
från dem, ett löf föl efter det andra, endast slånbärsbusken
bar frukt, så sträl och Sammandragande munnen. Hu, hvad
det var dystert och tungt i den vida yverlden.