Full text: H. C. Andersens samlade sagor

SNÖDROTTNINGEN. 19 
unga? Den 
den första 
vägg, tätt 
uldglänsande 
e i sin stol; 
kom hem 
t var guld, 
annen, guld 
det är min 
erda.  »Ja, 
liksom hon 
hem igen 
jag rådfrå- 
ge mig in- 
jortel för att 
> på benet, 
on, såg på 
vet något?» 
sade den? 
sjelfl» sade 
pe på den 
lansös, hon 
"la verlden, 
ur thekan- 
snörlifvet. 
hänger på 
ad på ta- 
ket; hon sätter den på sig, och den gula halsduken på hal 
sen, för då lyser klädningen ännu hvitare. Benet i vädret! 
se hur hon högmodas på en stjelk! Jag kan se mig sjelf! 
jag kan se mig sjelf!» 
»Det bryr jag mig alls icke om», sade Gerda. »Det är 
icke något som roar mig!» och så sprang hon till ändan af 
trädgården. 
Grinden var stängd, men hon vrickade på den rostiga 
klinkan så att den gick loss och grinden sprang upp, och 
så sprang lilla Gerda, barfotad, ut i vida verlden. Hon tittade 
sig om tre gånger, men ingen kom efter henne; slutligen 
orkade hon ej Springa längre, utan satte sig på en stor sten, 
och då hon såg sig omkring, var sommaren förbi, det var 
sent på hösten; det kunde man alldeles icke märka inne i 
den vackra trädgården, der det alltid fanns solsken och alla 
årstiders blommor. 
»Herre Gud, hvad Jag har sinkat migl» sade lilla Gerda. 
Det har ju blifvit höst, då törs Jag inte hvila», och hon 
reste sig för att gå. 
Hvad hennes små fötter voro ömma och trötta, och 
rundt omkring såg det så kallt och kulet ut. De långa pil 
löfven voro alldeles gula och dimman droppade som vatten 
från dem, ett löf föl efter det andra, endast slånbärsbusken 
bar frukt, så sträl och Sammandragande munnen. Hu, hvad 
det var dystert och tungt i den vida yverlden.
	        
Waiting...

Note to user

Dear user,

In response to current developments in the web technology used by the Goobi viewer, the software no longer supports your browser.

Please use one of the following browsers to display this page correctly.

Thank you.