DEN LYCKLIGA FAMILJEN. 
en hustru åt honom? Tror du ej att det kan finnas någon af 
vår slägt der längst in i kardborrskogen?» 
»Svarta sniglar tror jag nog der finns», sade den gamle, 
svarta sniglar utan hus; men det är så simpelt, och de 
bafva sina fördomar. Den saken kunna vi gifva myrorna 
i kommission, medan de springa så beställsamt fram och åter. 
De veta visst någon passande hustru åt vår lille snigel» 
»Jag vet just den allra vackraste», sade en myra; »men 
jag är rädd att det icke går för sig, ty hon är drottning.» 
»Det gör ingenting», sade den gamle snigeln, »har hon hus?» 
»Hon har slott», svarade myran, »det allra grannaste myr- 
slott med sju hundrade gångar.» 
»Tack», genmälte snigelmor, »vår son skall icke i någon 
myrstack. Vet ni ingenting bättre, så uppdra vi ärendet åt 
de hvita myggorna; de flyga vidt omkring i regn och sol- 
sken; de känna kardborrskogen, så inom som utom.» 
»Vi veta en passande hustru för honom», sade myggen. 
»Hundrade menniskosteg härifrån sitter på en stickelbärsbuske 
en liten snigel med hus; hon är helt ensam och gammal nog 
till att gifta sig. Det är bara hundrade menniskosteg här- 
ifrån.» 
det gamla 
Men ett vac 
han var så 
skogen i ar! 
det bästa i 
skickligt oct 
komma till 
verfat. 
Och sc 
hus och ko: 
unga snigelj 
men de ble 
så slöto dc 
alla mennis! 
dem emot, 
bladen, enk 
och solens 
ras skull, o 
ycklig, ty 
»Ja, låt henne komma till honom», sade den gamle sni- 
zeln; »han har en tistelskog och hon har ju blott en buske.» 
Och så hämtade de den lilla snigelfröken. Det varade 
åtta dagar innan hon hann fram, men det var just det rara- 
ste af allt, ty derpå kunde man se att hon var af den rätta 
sorten. 
Och så höllo de bröllop. Sex lysmaskar lyste allt 
vad de kunde. För öfrigt aflonp allt i mycken stillhet, ty 
Sagor