Full text: H. C. Andersens samlade sagor

SNÖDROTTNINGEN. 
Kay såg på henne. Hon var så vacker. Ett klokare, 
skönare utseende kunde han icke tänka sig, hon såg nu ej 
ut som is, som den gång hon satt utanför fönstret och vinkade 
honom, för hans ögon var hon fullkomlig; han var alldeles 
icke rädd, utan talte om för henne att han kunde hufvud- 
räkning, och det med bråk, »hur många qvadratmil och in- 
nevånare det fanns i Riket», och hon log deråt. Då tyckte 
han, att det han kunde ej var nog, och han såg upp mot 
den stora, stora luftrymden, och hon flög med honom, flög 
högt upp på det svarta molnet, och stormen susade och bru- 
sade, det var som om den sjungit gamla visor. De flögo öf- 
ver skogar och sjöar, öfver baf och land. Under dem hven 
den kalla blåsten, tjöto vargarne, glimmade snön, och öfver den 
lögo de svarta skriande kråkorna; men högst uppe sken månen 
så stor och klar och Kay såg på honom den långa, långa 
vinternatten. Om dagen sof han vid Snödrottningens fötter. 
Tredje Berättelsen. 
Tr-IJlqummans Trädoård. 
Men hur trifdes lilla Gerda då Kay icke kom igen? 
Hvar var han? — ingen visste det, ingen kunde ge något 
besked. Gossarne sade visserligen att de hade sett honom 
binda sin kälke vid en stor präktig släde, som körde ga- 
tan fram och ut genom tullen. Ingen visste hvar han var 
och det kostade många tårar; lilla Gerda gret så bittert och 
så länge. — — Sedan sade man, att han var död, att han 
drunknat i floden som flöt tätt vid staden; ack! det var rätt 
långa, kulna vinterdagar,
	        
Waiting...

Note to user

Dear user,

In response to current developments in the web technology used by the Goobi viewer, the software no longer supports your browser.

Please use one of the following browsers to display this page correctly.

Thank you.