SNÖDROTTNINGEN.
Kay såg på henne. Hon var så vacker. Ett klokare,
skönare utseende kunde han icke tänka sig, hon såg nu ej
ut som is, som den gång hon satt utanför fönstret och vinkade
honom, för hans ögon var hon fullkomlig; han var alldeles
icke rädd, utan talte om för henne att han kunde hufvud-
räkning, och det med bråk, »hur många qvadratmil och in-
nevånare det fanns i Riket», och hon log deråt. Då tyckte
han, att det han kunde ej var nog, och han såg upp mot
den stora, stora luftrymden, och hon flög med honom, flög
högt upp på det svarta molnet, och stormen susade och bru-
sade, det var som om den sjungit gamla visor. De flögo öf-
ver skogar och sjöar, öfver baf och land. Under dem hven
den kalla blåsten, tjöto vargarne, glimmade snön, och öfver den
lögo de svarta skriande kråkorna; men högst uppe sken månen
så stor och klar och Kay såg på honom den långa, långa
vinternatten. Om dagen sof han vid Snödrottningens fötter.
Tredje Berättelsen.
Tr-IJlqummans Trädoård.
Men hur trifdes lilla Gerda då Kay icke kom igen?
Hvar var han? — ingen visste det, ingen kunde ge något
besked. Gossarne sade visserligen att de hade sett honom
binda sin kälke vid en stor präktig släde, som körde ga-
tan fram och ut genom tullen. Ingen visste hvar han var
och det kostade många tårar; lilla Gerda gret så bittert och
så länge. — — Sedan sade man, att han var död, att han
drunknat i floden som flöt tätt vid staden; ack! det var rätt
långa, kulna vinterdagar,