de åter sina 
id vid namn, 
i sjöjung- 
i böljorna; 
subblade det 
g hon med 
skeppet ner 
upplöste sig 
illo så mildt 
Dn lilla sjö 
a solen, och 
söna gestal- 
zel och him- 
den var så 
liksom intet 
de genom 
-un såg, att 
ide sig mer 
nes stämma 
sIsk. att in- 
Sjöjungfrun 
hon vinner 
:ror hennes 
n själ, men 
en sådan. 
saften dödar 
DEN LILLA SJÖJUNGFRUN. 
menniskorna; der vifta vi svalka. Vi sprida blommornas 
doft genom luften och sända vederqvickelse och läkemedel. 
När vi i trehundra år hafva sträfvat att göra det goda, vi 
kunna, då få vi en odödlig själ och taga del i menniskornas 
eviga lycka. Du stackars lilla sjöjungfru har med hela ditt 
hjerta sträfvat för samma mål, som vi, du har lidit och för- 
dragit, lyft dig till luftandarne, nu kan du sjelf genom goda 
gerningar skapa dig en odödlig själ om trehundra år.» 
Och den lilla sjöjungfrun lyfte sina klara armar mot 
Guds sol, och för första gången kände hon sina ögon fuktas 
af tårar. — På skeppet var åter stoj och lif, hon såg prinsen 
med sin vackra brud söka efter henne, vemodigt stirrade de 
på det bubblande skummet, som om de vetat att hon störtat 
sig i böljorna. Osynlig kysste hon brudens panna, log mot 
honom och steg med de andra luftens barn upp på den ro- 
senröda skyn, som seglade i luften. 
»Om trehundra år sväfva vi så in i Guds riket» 
Äfven förr kunna vi komma dit!» hviskade en. »Osyn- 
ligt sväfva vi in i menniskors hus, der barn finnas, och hvar 
dag vi finna ett godt barn, som gör sina föräldrar glädje och 
förtjenar deras kärlek, förkortar Gud vår pröfvotid. Barnet 
vet ej, när vi svälfva genom rummet, och när vi då af glädje 
le åt det, då tages ett år från de trehundrade, men se vi ett 
olydigt och elakt barn, då måste vi gråta sorgens tårar, och 
hvarje tår lägger en dag till vår pröfvofid.» 
205 
CLS