nn doftande 
rökelsekar 
och fingo 
i silke och 
örde ej den 
ceremonien, 
a förlorat i 
sum ombord 
svajade, och 
uf guld och 
a brudparet 
ide Iätt och 
ch sjöfolket 
ingfrun miå- 
hafvet och 
2 om med i 
's, och alla 
skönt. Det 
hon kände 
jertat. Hon 
1, för hvil- 
t sin vackra 
t han hade 
des samma 
rnblå him- 
:ade henne, 
DEN LILLA SJÖJUNGFRUN. 
som ej hade själ och ej kunde få den. Och allt var glädje 
och fröjd på skeppet till långt öfver midnatten; hon log och 
dansade med dödstanken i sitt hjerta. Prinsen kysste sin 
sköna brud och hon lekte med hans svarta hår, och arm i 
arm gingo de till hvila i det präktiga tältet. 
Det blef tyst och stilla på skeppet, blott styrmannen 
stod vid rodret; den lilla sjöjungfrun lade sina hvita armar 
på relingen och såg mot öster efter morgonrodnan; den för- 
sta solstråle visste hon skulle döda henne. Då såg hon sina 
systrar stiga upp ur hafvet; de voro bleka som hon; deras 
långa vackra hår fladdrade ejlängre i blåsten, det var afskuret. 
»Vi hafva gilvit det åt hexan, på det att bon skulle 
bringa hjelp, att du icke dör denna natt! hon har gifvit oss 
en knif, här är den! ser du huru skarp den är? Förrn solen 
sår upp, måste du stöta den i prinsens hjerta, och när då 
hans varma blod stänker på dina fötter, då växa de ihop 
till en fiskstjert, och du blir en sjöjungfru igen, kan stiga 
ner i vattnet till oss och lefva dina trehundrade år, innan 
du blir det döda, salta hafsskummet. Skynda dig! han eller 
du måste dö innan solen går upp! Vår gamla farmor sörjer, 
så hennes hvita hår fallit af, som vårt föll för hexans sax. 
Mörda prinsen och kom tillbaka. Skynda dig, ser du den 
röda strimman på himlen? Om några minuter stiger solen 
app och då måste du dö!» Och de utstötte en förunderligt 
djup suck och sjönko ned i böljorna. 
Den lilla sjöjungfrun drog purpurförhänget bort från 
tältet, och hon såg den sköna bruden sofva med sitt hufvud 
vid prinsens bröst, och hon böjde sig ner, kysste hans vackra 
panna, såg på himlen, der morgonrodnan framlyste allt mer