DEN LILLA SJÖJUNGFRUN.
ker i grytan, och då det riktigt kokade, lät det, som när
krokodilen gråter. Slutligen blef drycken färdig, den såg ut
som det klaraste vatten.
»Der har du den», sade hexan och skar tungan af den
lilla sjöjungfrun, som nu var stum, och kunde hvarken sjun-
ga eller tala. »Om polyperna-skulle gripa efter dig, när du
går tillbaka genom min skog», sade hexan, »så kasta bara
en enda droppa af denna dryck på dem, så springa deras
armar och finger i tusende stycken.» Men det behöfde den
lilla sjöjungfrun ej, polyperna drogo sig förskräckta tillbaka
för henne, då de sågo den skinande drycken, som lyste i
hennes hand, liksom om det varit en tindrande stjerna. Så
kom hon snart genom skogen, mossen och de brusande hafs-
hvirflarne.
Hon kunde se sin fars slott; ljusen voro släckta i den
stora danssalen; de solfvo visst alla derinne, men hon vi-
gade dock ej att besöka dem, nu då hon var stum och hon
ville för alltid gå bort från dem. Hennes hjerta var nära
att brista af sorg. Hon smög sig in i trädgården, tog en
blomma från hvar och en af systrarnas blomstersängar, ka-
stade med fingret tusen kyssar mot slottet och steg upp ige-
nom den mörkblå sjön.
Solen var ännu ej uppgången, då hon såg prinsens slott
och besteg den präktiga marmortrappan. Månen sken klart
Den lilla sjöjungfrun drack den brännande, skarpa drycken,
och det gick som ett tveeggadt svärd genom hennes späda
kropp, hon svimmade dervid och låg som död. Då solen
strålade öfver sjön, vaknade hon upp, och hon kände en
svidande smärta, men framför henne stod den vackra, unga
196