190 DEN LILLA SJÖJUNGFRUN. 
och mer önskade hon att kunna stiga upp bland dem; deras 
verld syntes henne vara långt större, än hennes; de kunde 
ju på skepp flyga bort öfver hafvet, stiga på de höga bergen 
högt öfver skyarna, och länderna, som de ägde, sträckte sig 
med skog och mark längre, än hon kunde se. Det var så 
mycket hon ville veta, men systrarna kunde icke ge svar 
på allt, derföre frågade hon den gamla farmodren och hon 
kände väl till den öfre verlden, som hon ganska riktigt kal- 
lade länderna ofvan hafvet. 
»När menniskorna icke drunkna», frågade den lilla sjö- 
jungfrun, »kunna de då alltid lefva, dö de icke, som vi här- 
nere i hafvet?» 
»Jo», sade den gamla, »de måste också dö, och deras 
lifstid är ännu kortare än vår. Vi kunna bli trehundrade 
år, men: när vi sedan upphöra att vara till, blifva vi blott 
skum på vattnet, och ha ej en gång en graf här nere bland 
våra vänner. Vi ha ingen odödlig själ, vi få aldrig Hf mera, 
vi äro liksom den gröna vassen; är den en gång afskuren, 
kan den ej mera grönska. Menniskorna deremot hafva en 
själ, som alltid lefver, lefver sedan kroppen blifvit jord; den 
stiger upp genom den klara luften, upp till alla de tindrande 
stjernorna! liksom vi dyka upp ur hafvet och se menniskor- 
nas land, så dyka de upp till obekanta sköna ställen. som 
vi aldrig få se.» 
»Hvarföre fingo vi ei en odödlig själ?» frågade den lilla 
sjöjungfrun bedröfvad, »jag ville gifva alla mina hundratals 
år, jag har att lefva, blott för att en dag få vara menniska 
och sedan få del i den himmelska verlden.»