SNÖDROTTNINGEN.
tindrade som två klara stjernor, men det var ingen ro eller
hvila i dem. Hon nickade åt fönstret och vinkade med
handen. Den lilla gossen blef förskräckt och sprang ner från
stolen, då var det liksom en stor fågel utanför flugit förbi
fönstret.
Dagen efter blef det stark frost, — och så blef det tö
- och så kom våren, solen sken, grönskan tittade upp,
svalorna byggde bo, fönsterna öppnades och de små barnen
sutto åter i deras lilla trädgård, högt uppe i takrännan öfver
alla våningarne.
Törnrosorna blommade så makalöst den sommaren; den
lilla flickan hade lärt en psalm och i den stod det om ro-
sor, och från de rosorna tänkte hon på sina egna, och hon
sjöng den för den lille gosson, och han sjöng efter:
»I dalen växa de rosor små,
Vi barn med Jesus der tala få!»
Och de små höllo hvarandra i hand, kysste törnrosorna
och sågo in i Guds klara solsken och talade till det, som om
Jesusbarnet varit deruti. Hvad det var vackra sommarda-
gar, hvad det var skönt att vara ute hos de friska törnros-
buskarne som aldrig tyckes tröttna att blomma.
Kay och Gerda sutto och sågo i bilderboken med djur
och fåglar, då — klockan slog just fem i det stora kyrk-
tornet — då Kay sade! »aj: det stack mig i hjertat! och nu
fick jag något i ögat».
Den lilla flickan tog honom om halsen, han plirade med
ögonen; nej, man kunde icke märka något.
»Jag tror det är borta», sade han, men det var icke
borta. Det var just en sådan der glasskärfva från trollspe-