roppen sade att 
present, kanske 
, att du får makt 
förvandla dig till 
n lyktan tyckte 
te så ock. »Finns 
len, så högt den 
a sken i en lång 
Il icke en stjerna 
tet af dem som 
igga ossl och så 
den gamla lyktan 
ot var en ståtlig 
n alltid glädt mig 
onsin kunnat lysa, 
n, de hafva upp- 
indt en ned till 
att allt hvad jag 
af mina vänner, 
" den glädje man 
valft> 
ade vinden, »men 
Utan ett vax- 
se något genom 
ct allt hvad som 
Men nu är jag 
2» och så lade 
DEN GAMLA GATLYKTAN. 157 
Följande dagen — ja -dagen kunna vi hoppa öfver; 
följande afton låg den gamla lyktan i en länstol och hvar —? 
Hos den gamla lykttändaren. Han hade af de »femtio äldste» 
begärt att för sin långa, trogna tjenst få behålla den gamla 
lyktan; de skrattade åt hans begäran och biföllo den, och 
nu låg lyktan i länstolen tätt vid den varma kakelugnen, och 
det såg nästan ut som den blifvit större deraf, ty den fyllde 
nära nog hela stolen. Och det gamla folket åt sin qvällsvard 
och blickade mildt till den gamla lyktan, som de gerna hade 
gifvit plats vid bordet. De bodde så godt som i en källare, 
två alnar djupt i jorden; man måste gå öfver en stenlagd för- 
stuga för att komma in i rummet, men varmt var derinne, 
ty det var klädeslister kring dörren, rent och snyggt var der 
också, gardiner om sängen och öfver de små fönsterna, i 
hvilka stodo två serdeles blomkrukor. Matrosen Christian 
hade fört dem hem med sig från Ostindien eller Westindien; 
de voro af lera och föreställde två elefanter, utan ryggar, 
men i deras ställe blomstrade ur jorden, som var lagd i dem, 
i den ena en purjolök, det var det gamla folkets köksträd- 
gård, och i den andra en blommande geranium, det var de- 
ras blomsterträdgård. På väggen hängde en målad tafla 
öfver »Congressen i Wien», der hade de alla kungar och 
kejsare på ett ställe. — En bornholmsk väggklocka med 
lunga blylod gick »tik! takl» och alltid förut; men det var 
bättre än om den gått efter, sade det gamla folket. De 
åto sin qvällsvard, och den gamla gatlyktan låg, som sagdt är, 
i länstolen tätt vid kakelugnen. Det förekom den gamla 
lyktan som om verlden varit upp och nedvänd. — Men då 
den gamle lykttändaren såg på den och talte om hvad de