gare till 
slog en 
t ut. när 
du nu? 
varandra; 
ce skulle 
ske inte 
jag har 
snurran, 
mn svar 
TM? SVa- 
men jag 
n svala. 
et ut ur 
ag inom 
all för 
an. och 
ran såg 
n kunde 
tillbaka 
en, an- 
BRUDFOLKET. 
tingen det kom sig af ifver eller af korken hon hade i 
kroppen. Den nionde gången blef bollen borta och kom icke 
mer igen, och gossen sökte och sökte, men borta var hon. 
»Jag vet nog hvar hon är», suckade snurran, »hon är 
i svalboet och gifter sig med svalan » 
Ju mer snurran tänkte derpå, dess mer älskade han 
bollen; just derför att han icke kunde få henne, växte kär- 
leken till henne; att hon tagit en arnan var det förtretliga- 
ste, och snurran dansade och kretsade och surrade, men be- 
ständigt tänkte den på bollen, som i dess tankar blef allt 
skönare och skönare. Så förgingo många år — och kärle- 
ken blef gammal. 
Snurran var icke längre ung; — — men en dag blef 
den helt och hållet förgyld; aldrig förr hade den sett så 
ståtlig ut; den var nu en guldsnurra och sprang så att det 
hven efter. Jo, det var annat slag, men i ett skutt for den 
högt upp och — borta var den. 
Man sökte och sökte, till och med nere i källaren, men 
borta blef den. 
Hvar var den då? 
Den hade hoppat i soplåren, hvari det låg kålstockar, 
sopor, och grus som nedfallit ur takrännan. 
»Nu ligger jag just rart. här kan snart förgyllningen gå 
utaf mig, hvad är det för patrask jag råkat i sällskap med?» 
och så sneglade han på en lång kålstock som var allt för af- 
taklad och på ett underligt rundt ting, som såg ut som ett 
gammalt äpple; — — men det var icke något äpple, det 
var en gammal boll, som i många år legat uppe i takrännan 
och var alldeles genomdränkt af vatten.