ull täcke,
n, och då
icke mer
Tumme-
, ty nå-
len sjuka
ch snart
det var-
gar och
102 sköta
och den
:on hade
e kunde
då flögo
ade hon
hon icke
Lisa var
; hvar-
1. tv de
Jorden,
2t, som
till dem
od. hon
TUMME-LISA.
kunde gerna sitta på hennes rygg och då skulle de flyga
långt ut i den gröna skogen. Men Tumme-Lisa visste, att
den gamla åkerråttan skulle blifva ledsen, om hon så skulle
öfvergifva henne.
»Nej, jag kan ickel» sade Tumme-Lisa. »Farväl, farväl!
du goda, snälla flicka!» sade svalan och flög ut i solskenet.
Tumme-Lisa såg efter henne och tårarna kommo henne i
ögonen, ty hon höll så mycket af den stackars svalan.
»Qvivitt! qvivitt!> sjöng svalan och flög in i den gröna
skogen.
Tumme-Lisa var så bedröfvad. Hon fick platt inte Iof
att komma ut i solskenet; kornet, som var sådt på åkern,
ofvanpå åkerråttans hus, växte också högt upp i vädret, så
att det var som en tät skog för den lilla stackars flickan,
som ju icke var mer än en tum lång.
»Nu skall du i sommar sy på din utstyrsel!» sade åker-
råttan till henne, ty nu hade grannen, den tråkiga mullvaden
i den svarta Sammetspelsen, friat till henne. »Du skall hafva
både ylle och linne. Du skall hafva något att sitta och ligga
på, då du blifver mullvadens hustru bh
Tumme-Lisa måste spinna på slända, och åkerråttan
lejde fyra spindlar till att spinna och väfva både natt och
dag. Hvar afton gjorde mullvaden visit och snackade då all-
tid om, att då sommaren tog slut, så sken solen icke mera
så varmt, nu deremot brände den jorden, så att den blef
hård som en sten; ja när sommaren blef slut skulle bröllopet
stå med Tumme-Lisa. Men hon var så ledsen, ty hon kunde
omöjligt hålla utaf den tråkiga mullvaden. Hvar morgon
när solen gick upp och hvar afton då den gick ned, smög
J1