den foenffa jorden hemfölts, det foenita blodet hade vunnit i
trömmar få låg jom hög hade fett jin egendom förhärjas, der-
för att Sverige ide egde en vapenöfvad här och alldeles fatnade
en flotta. Låten detta bränna fig in i eder fjäl. Peten — och det
är juft detta 3 lären af Guftaf Wafas förfta tid — att ingen
börda är få tung font den att bafva förlorat fitt fädernesland,
men och att den börda fännes lätt, fom man fjelf lägger på fina
Tudror för att värna om fofterjorden.
Befrielfen är GBujtaf MWafas förfta ftorverk. Den flår fanffe
ftarfare i ögonen än öfriga ftyfen af hans lif, och dot är den
ingalunda hans ftörfta gerning. Ty liffom det är lättare att rifva
ned än bygga upp, få föreftod fung Göfta nu, då efter vunnen
ieaer ett tadiamt folk fatte fronan på räddarens hufvud, det
vårajte värfvet, att ur den förödelje och förvildning, jom följt i
befrieffefrigets fpår, och ur den upplösning och det fjelfsvåld, fom
medeltiden leomnat i arf, uppbygga ett nytt Sveriges rife och lära
ätt folf, att famhällets fafta. grund är lagen.
tångjamt och under oupphörlig ftrid har detta ffett. Appftudjiag-
het, fjelfsvåDd, tvedräat, förräderi lyfte gång på gång på hufvudet.
Än refte man mot honom menigheten i Dalarne, än i Peftergöt
land, än i Småland. 3 tjugu år har fonungen måft oaflåtligen
tfämpa för att bevara och betrygga fitt verk. Det är medeltids.
iamhällets dödstamp vi bevittna: det hade öfverlefvat fig fjelft,
och den nya tidens födjlopånda var full af fmärta. För kung
Böffa var den ftrid han i långa år förde mot en mättia fatoljf
tNyrfa, mot en adel, fom ej lätt alömde medeltidens härligheter
och mot förvildade folfhopar, fom vänt fig vid trots och fjelfe
såld, vida mera bitter än den famp, han förut fört mot en öfver:
mättig yttre fiende. Det har fordrats hans oförfärade finne och
'raftfulla hand för att öfvervinna desja matter, och med rötterna
ryda upp allt detta ogräs; fom en fader tuftar fina barn bar
han upptuftat det fvenffa folket och lärt det att öfvervinna fig
jelft famt fänna fig fjelft. Men flutligen randades och den dag,
oå detta folk fullt och tadfamt erfände, att det i honom funnit
in herre och fonunag.