uppvafnande folk? Härom och om hela hans följande ff, fullt
af arbete, befymmer, inre och yttre ftrider, hbvarunder Sveriges
rife ften för ften återuppbygges, har, Budi lof, hvarje fvenftt
barn, fåfom jag redan faat, fått läfa i unga år, och jag behöfver
j förtälja det för eder. Hvad fom i detta ögonblif tarfvas, är
att med nåara ord erinra om, hvad fonung Guftaf ajort för
Sveriges folt, och hvarför detta folk nu ftår upp att ära hans
minne, hvilfet, få länge fvenifa namnet Iefver, ffall bållas i
vördnad och tärlef af ett trofajt folk.
Där hiftoria uppvijar ej ett få förtvifladt ögonblid fom det,
då år 1520 fomwmg Krijtierns bärar öfverfvämmat fofterlandet,
unge herr Sten utandats fin fitta fu, bufoudftaden öppnat fina
portar för fienden och Stockholms blodbad fyntes hafva fatt in-
ieglet på Sveriges undergång. IMen mitt under denna förödeljens
ityggelse lefde ännu det gamla fvenffa modet i några finnen,
hh ftarfaft hos den unge Göfta Erifsfon, der han fridlös irrade
omfring i Dalarnes bygd, beröfvad allt, utom hoppet och tron
på en höare bjelp. Och denna fovek ej heller. Hans tid var fom:
men, ty bonom hade Bw utforat att rädda vårt folk. Detta
folf har följt fin räddare, men äran tilllommer bonom i främjta
ummet, ty det var ej detta folk, fom från början föfte honom,
atan ban bar måft uppföfa det och tvinga det att fänna igen
ig fjelft, oh han har rydt det med fig genom befrielfens långa
xh tunga ftrid. I trenne år rafade inom Sveriges egna landa:
mären den blodiga fejd, fom flutligen förde til afffuddande af
förtrydarens of. På den unge rifsföreftåndarens ffuldror har
härKnder en förfärlig börda hvilat; trönitan täljer det i desja
mnfla ord: ”Denne tidens lägenhet ftadde ide hr Göfta myden
ro eller goda dagar; var honom och ide liten vånda deraf, att
här litet var uppå fiftbotten.”
Mydet hafva vi att lära af denna långa befrielfefamps ffiften,
men ett framför allt, att ingenting fan flå ett foll få dyrt fom
att ej i tid hafva förjt för fitt förfvar. Med ed och fvärd hade