and 
inför påfven och först när allt detta vore skedt, öppna 
fredsunderhandlingar med Sverige. 
Gustaf Adolf insåg imellertid, att om också aldrig 
så många fredsunderhandlingar kommo å bane, så 
skulle dock kejsaren aldrig bevilja någon religions- 
frihet, hvarför han beslöt att offra alla sina krafter 
för att skaffa de evangeliska fri religionsöfning och 
motarbeta Österrikes hotande öfvervigt. 
Han fortsatte således striden. Kolberg belägra- 
des den 2 Mars af svenska trupper och längs Oder 
framryckte han ända till Brandenburg. 
Den till generalissimus för hela kejserliga armén 
utnämnde Tilly stod med 34,000 man i Frankfurt an 
der Oder. Gustaf Adolf gick till Stettin, lemnande 
general Horn qvar, för att ge akt på de kejserlige, 
och vände sig sedan mot Mecklenburg och Pommern, 
der han eröfrade den ena fasta platsen efter den andra. 
Tilly bröt nu in i Neu-Brandenburg, der han lät 2,000 
svenskar springa öfver klingan. Sedan drog han till 
Magdeburg och började belägringen af denna den 
evangeliska läran så trogna stad. Vid underrättelsen 
om Tillys grymhet mot de 2,000 svenskarne, som un- 
der Knipbausens befäl så hjeltemodigt försvarat sig 
vid belägringen af Neu-Brandenburg, blef Gustaf Adolf 
mycket förbittrad och yttrade: «Den gamle korpo- 
ralen krigar som en kroat, men Jag skall väl en 
gång betala honom derför! 
För att rädda och undsätta den i militäriskt och 
geografiskt hänseende så vigtiga staden Magdeburg, 
dock aldra mest för att försvara de derinne boende 
protestanterna, sträfvade Gustaf Adolf på det ifrigaste