öst
på
)T8
in,
"ren
ch
ad,
ch
12g
at,
da
up
ch
ch
ug
ta
Om
18
27
n
ir
4
Wien gjorde man spe af svenskarne: Snöko-
nungen skall snart smälta, ju närmre han nalkas sö-
derns varmare sol, sade de.
Kejsaren yttrade: "Nu ha vi åter fått en liten
fiende på halsen". — Men, med den lille fienden var
Gud.
Tre dagar efter landstigningen, då svenska armén
redan hade förskansat sitt läger och hvilat något, bröt
den upp till strid. Wolgast, Camin och Golnow eröf-
rades. Innevånarne mottogo trupperna väl, enär dessa
ej tilläto sig några olagligheter, utan nöjde sig med
hvad de fingo. Befälhafvarne höllo den strängaste
krigstukt bland sina underordnade. Ett exempel härpå
utgör berättelsen om ett par svenska soldater vid
Strange, som stulit frukt ur en närbelägen trädgård
och derföre fingo lida kroppsstraff.
Hertigen hade erbjudit Gustaf Adolf att bo i hans
slott; men konungen afböjde det höfligt, sägande:
"När kungen sofver på en matrosbädd så får också
generalen åtnöja sig med en skinnfodrad rock, och sol-
daten med en knippa halm”,
Och så gick han till flottan och lade sig verkligen
på en matrosbädd.
Det är här nödigt att omnämna hurusom Gustaf
Adolf erhöll beständiga varningar, att akta sig för
mordanslag, mot bonom anstiftade af Jesuiterna, dessa
erkefiender till den lutherska läran. Tveune office-
rare, förut anställde vid den wallensteinska armén,
men som nu öfvergått till den svenska — den ena
var öfverstlöjtnanten Qvinti del Ponte och den andra
ryttmästaren Johan Buptista — hade verkligen svurit