; hat
Efter många och långa underhandlingar, som räckte
i nära trenne år, beslöt Gustaf Adolf, som hade slutit
stillestånd med Polen, att till skydd för den protestan-
tiska tron, eamt till kamp mot Österrikes öfvermakt,
som hotade hela Europas frihet, landstiga med en armé
i Tyskland. — Men häraf blef ännu ingenting.
De betryckta tyskarnes rop om hjelp gällde på en
gång Gustaf Adolf i Sverige och Christian IV i Dan-
mark. Båda voro den protestantiska läran varmt till-
gifna och båda voro i Europa högt ansedda furstar.
Det kom nu blott an på de vilkor de ville framställa.
Gustaf Adolfs folk, uttröttade af de långa krigen
med Danmark och Polen, önskade intet högre, än att
nu få vara i lugn och ro, hvarför Gustaf Adolf för sitt
deltagande i striden uppställde ganska dryga vilkor.
Men konung Christian i Danmark, hvars rike låg
i grannskapet med Tyskland, och hvars folk ej var
på långt när så uttröttadt af krig, som svenskarne
voro, syntes framställa förmånligare vilkor för sitt
deltagande i striden, hvarföre de antogos. Nöjd här-
med drog Sveriges konung sig tillbaka, hoppandes
af Christians tapperhet och ljusa fältherreblick de lyck-
Lligaste resultater för protestanternas sak.
Det var om sommaren 1625 som detta krig bör-
jade, och det fortfor hela året, samt större delen
af det derpå följande 1626, dock på så sätt, att Christian
eröfrade några tyska länder, men undvek sorgfälligt
att komma i öppen strid med Tilly, den störste kej-
serlige härföraren, näst Wallenstein. Slutligen tvangs
han likväl dertill, den 27 Aug., och detta blef hans
olycka. I början syntes danskarne hafva krigslyckan