” 
sig till henne förmådde hon aldrig höja sig till honom. 
Den kärlek han i början hyst för henne hade varit ett 
sinnenas rus, framkalladt af hennes ovanliga skönhet, 
men som under årens lopp ju måste förfyga, då allt 
som kunde fängsla en sådan ande, som Gustaf Adolfs, 
fullkomligt saknades hos den pjollriga, ytterst nyck- 
fulla och ytterst ledsamma drottningen, hvars hela 
väsende tycktes hafva uppgått i kärlek, men en osmaklig 
och nästan onaturlig. 
Konungen, i tysthet suckande öfver hvad som 
kunnat vara, mot hvad som var, visade ett beundrans- 
värdt tålamod med den vackra, invärtes tomma dockan, 
som vann inga sympathier, ingens kärlek och aktning, 
och som ej heller tycktes fråga derefter. Under de 
stunder, då konungen var frånvarande, tycktes hon 
ej ens lefva: hon satt som en vingskjuten fågel, kla- 
gande och hopkrumpen. Var gemålen i fält, då var 
hon alldeles ifrån sig och spridde otrefnad i hela 
hofvet; ty hon höll ett väsen, natt och dag, så att 
ingen fick ro för henne. Nödvändigt ville hon följa 
honom på alla hans fälttåg, och då han allvarsamt 
afböjde detta nästan rasade hon af förtviflan, hvilket 
åter blef för honom ytterst obehagligt. 
I början hade man dock fördrag med henne, och 
hoppades att hennes häftighet och obetänksamhet skulle 
med åren gifva rum för ett mera sansadt och en drott- 
ning värdigt uppförande. Men då man märkte, att 
icke så blef; då hon aldrig genom välgerningar och 
deltagande för de lidande sökte vinna folket och aldrig 
genom vänlighet sin omgifning, utan med den oerhör-