Mi
samma gång förlägen, enär han ganska väl kände enke-
drottningens afvoghet mot detta parti. Han tyckte
imellertid, att Gustaf Adolf borde vara nog sjelfstän-
dig, att till gemål taga den han älskade, utan att der-
vid lyda sin fru moder.
Men nu skulle man sett hvilket väsen det blef.
Ebba hade så mycket obehag och så mycken förföl-
Jelse att lida af enkedrottningen, som nu på allt sätt
förbittrade hennes dagar, att hon full af förtviflan skref
till sin kunglige älskare och besvor honom, för him-
lens skull, att afstå från tanken på henne.
Detta var dock att gjuta olja på elden: Gustaf
Adolf blef allt mera enträgen och fast i sin föresats
att föra Ebba Brahe till altaret, som sin brud.
Då enkedrottningen såg sig ingenting vinna genom
gnat och ovänlighet ändrade hon taktik och började så
småningom bemöta Ebba med mera godhet, ja snart
med den förra moderliga tonen. Häraf hemtade de
unga nytt hopp, framförallt konungen, som nu vände
sig till en anförvandt på långt håll, hertig Julius Hen-
rik af NSachsen-Lauenburg, med anhållan att han ville
bos enkedrottningen medla för de älskandes förening.
För oss, som JlJäsa detta, förefaller det besynner-
ligt, att en regerande, sjelfständig konung skulle till
sitt giftermål behöfva sin mors samtycke. Men må
man besinna den tidens stränga uppfostran, den vörd-
nad och underdånighet mot föräldrar hvari barnen då
voro uppfödda, det begrepp man då gjorde sig om en
faders eller moders myndighet, som räckte snart sagdt
hela lifvet igenom, och man skall snart begripa huru-
som Gustaf Adolf ingalunda ville gifva sina underså-