20 
T 
] 
tes till en annan kärlek. Få unga personer hafva 
älskat hvarandra varmare och ömmare än de ; få hafva 
ock varit hvarandra värdigare, än den stolte, tappre, 
ridderlige Gustaf Adolf och den hulda, intagande och 
bländsköna Ebba Brahe, 
Men detta föll icke enkedrottningen i smaken. 
Sjelf prinsessa född, ville hon nödvändigt se sin son, 
den unge konungen, som redan var omstrålad af ärans 
gloria och prydd med ryktets lager, förenad med en 
prinsessa och icke med en fröken. Utan afseende på 
att hon krossade sin egen sons och sin hittills så äl- 
skade fosterdotters hjerta svor hon inom sig att åtskilja 
dem, och hon gjorde så äfven. 
Först, då deras ömsesidiga böjelse föll så väl henne 
sjelf som hela hofveti ögonen försökte hon att så myc- 
ket möjligt var, hålla dem skiljda från hvarandra. Den 
adertonårige konungen, tänkte hon, skulle snarti verl- 
dens och nöjenas hvimmel glömma sin barndomskärlek. 
Men långt derifrån. Gustaf Adolf glömde icke 
sin Ebba. Nära eller på långt afstånd från henne, i 
stridens tummel, under regeringsbekymren — öfverallt 
stod hennes tjusande bild för hans själs öga. De förde 
länge, drottningen ovetande, en liflig bretvexling med 
hvarandra, dervid biträdda af den ädla prinsessan 
Catharina, konungens halfsyster, som blef gift med 
pfalzgrofven Johan Casimir- ” ”weibriicken men ändock 
stannade hemma vid hofvet i Stockholm. 
Ändtligen företog sig konungen att, sin mors före- 
ställningar oaktadt, vända sig direkte till grefve Mag- 
nus Brahe, för att formligen anhålla om hans dotters 
hand. — Brahe, outsägligen smickrad, blef dock på