137 
skarnes framträngande var så våldsamt att det kej- 
serliga rytteriet på flyglarne öfverändakastades, de 
stora fyrkanterna sprängdes, batteriet blef återigen 
taget och dess eld för andra gången riktad mot 
fienden sjelf. Likaså hade svenskarne tagit fiendens 
vid väderqvarnen stående stora batteri. Några af 
fiendens krutvagnar flögo med stor förödelse i luften; 
hela sqvadroner af kavalleriet togo till flykten och 
galopperade till Leipzig, följda af en mängd qvinnor 
som bemäktigat sig trosshästarne. — Wallenstein måste 
anse slaget förloradt. — Då nådde hans öra ropet: 
"Pappenheim kommer!” 
Pappenheim kom också verkligen på vägen från 
Halle med 8,000 man friska trupper. "Hvar kom- 
menderar konungen?" var hans första fråga, och då han 
fick böra att detta skulle vara på svenskarnes högra 
flygel kastade han sig med all sin makt öfver denna, 
längtande att få mäta sig med en motståndare som 
ej mera var i lifvet. Två kulor träffade honom likväl 
straxt och dödligt sårad måste han bortbäras. 
Men Pappenheims ankomst förnyade striden å de 
kejserligas sida. Under Pappenheimska kyrassierernas 
betäckning fick Wallenstein tid att åter samla och 
ordna fotfolk och rytteri. Hertig Bernhard af Weimar 
häpnade öfver den mängd af friska trupper som kommo 
emot honom. De kejserliga gjorde ett samladt, för- 
färligt anfall och de nu uttröttade svenskarne måste 
för andra gången öfver landsvägen, som från början 
hade skiljt båda härarne. Men der höllo de stånd 
med oerhörd tapperhet och aldrig, säger en samtidig