ke
LL
gripne och dömde att afrättas. En af dem hade då,
i hopp att genom nytt bedrägeri kunna rädda sitt lif,
upptäckt sin konungs hela plan, ehuru detta dock
ingalunda räddade honom.
Wallenstein gaf den bestämda befallningen, att
anfallet skulle afslås, men att ingen truppafdelning
skulle få lemna lägret. I trots häraf uppstod dock
en ryslig förvirring då kulorna från svenskarnes skott
började susa genom tälten och hvita brigaden hade
stigit öfver vallen, sändande ett kulregn öfver den ännu
i största oordning fram och åter löpande fienden.
Denna förvirring varade dock endast en kort stund.
Öfverstarne Caraffa, Coloredo och Gallas hade i hast
samlat sina regimenten, hvilka framträngde i täta
skaror och jagade svenskarne tillbaka öfver bröst-
värnet, så att de ledo en betydande förlust. Väl för-
söktes en ny stormning, men äfven den blef tillbaka-
slagen. Den började striden kunde icke genast af-
brytas och valplatsen höljdes med döda, tills ändtligen
Gustaf Adolf drog sig tillbaka och kamperade vid
stranden af Regnitz, tätt intill det fiendtliga lägret.
Han hade förlorat 2,000 man och många högre
officerare; men förlusten på Wallensteinska sidan var
äfvenledes ganska betydlig. Bland andra hade deras
mest erfarne anförare, Cronberg, den så kallade oöf-
vervinnelige, fallit.
Wallenstein skref till kejsaren: "Nu, ändtligen,
har svenska konungen stångat hornen af sig”.
Nu började åter det förra "hungerkriget”. Gustaf
Adolf öfvertygade sig om att Wallenstein icke skulle
lemna sitt läger, samt att hans egen armé hade genom