120
Ja — inom tre månader — åt kejsaren skaffa en armé
af 40,000 man.
Då underrättelsen spriddes om att Wallenstein
höll på att samla en armé, kommo icke blott de
förut nämnda befälhafvarne för de kejserliga trupperna:
Gallas, Montecuculi, Tiefenbach, Holk, Piccolomini,
Isolani, Terzky, jemte många andra, till Znaim, der
hertigen af Friedland residerade, utan det tillström-
made ock från alla håll stora skaror af soldater, gamla
och öfvade, unga och modiga. Likaså en mängd bön-
der och bonddrängar, hvilka, då de emotsågo ett vildt
krig i sina trakter, resonnerade som så, att det var
bättre att de gingo med hären och plundrade än att
de stannade hemma för att blifva plundrade. Desse
blefvo af de nämnda generalerna exercerade och ord-
nade. I Februari var den nya hären redan 30,000
man stark.
Tre månader voro förflutna. Wallenstein vägrade
1 början envist att behålla öfverbefälet. Ändtligen
beslöt han sig dock dertill, som vi veta, under förbe-
båll och vilkor, sådana ingen undersåte väl borde
kunna framställa för sin länsherre. Men kejsaren gick
i sin nöd in på allt.
Detta skedde mot slutet af April: några få dagar
derefter voro sachsarna fördrifna från Böhmen.
Straxt derefter förenade Wallensteins armé sig
med kurfursten. Förut hade underhandlingar blifvit
förda, hvaruti Wallensteins stolthet och hans fiendt-
lighet mot Maximilian, hvilken i Regensburg hade
åstadkommit Wallensteins afsättning, mer än tydligt
framstucko.