(10 
skulle göra fienden ringa, eller ingen skada, samt be- 
fallde, att lägret skulle förstärkas genom bröstvärn 
och djupa grafvar. 
Svenskarne hade likväl ännu ieke hunnit upp- 
ställa sig riktigt, hvarföre Tilly befallde, att de skulle 
angripas och sprängas, för hvilket ändamål kärntrup- 
perne ställdes under kommando af generalfälttygmä- 
staren Åltringer, och som genast grep verket an. 
Oförskräckt framryckte så väl infanteri, som ka- 
valleri af Tillys armé, men de möttes af en så fruk- 
tansvärd eld från de af konungen mycket skickligt 
uppställda kanonerna, att de vacklade och drogo sig 
tillbaka. Vid deras förnyade försök att framtränga 
snuddade en kanonkula vid Altringers hufvud och 
han måste sanslös bäras från slagfältet. — Fiendtliga 
kavalleriet led stor men af musketörernas salfvor. 
Då framryckte Tilly sjelf med en frisk kår af 
sina "gamla walloner”, som han kallade dem, ur små- 
skogen, som betäckte den ena sidan af hans läger; 
han var nu midt emellan regimentena. 
Fattande tag i en fana stormade han framåt, följd 
af sin skara; men en fjerdedels timma derefter träffa- 
des han af en falkonetkula, som sårade honom i 
knäet så illa att han störtade till markon. 
Kurfursten, som var med i lägret, lät bära honom 
ur hvimlet och i sin egen vagn föra honom till Ingol- 
stadt, dit den svårt sårade anlände sanslös och der- 
efter led de svåraste plågor. 
Femton dygn derefter afled han. 
Kurfursten hade ofta, djupt bekymrad och full 
af deltagande, suttit vid hans säng.