GUNNAR BERNDTSON
rerande kårkommandot, men ämnade icke
stanna längre än tills lägenhet yppade sig
att komma vidare. En vistelse bland kamp-
trupperna framme i själva eldlinjen är visser-
ligen många gånger förenad med största
fara, är ofta ett spel med döden, men man
upplever där så mycket av intresse, ser så
många både uppskakande och gripande sce-
ner, att man har full valuta för den risk man
löper. Därför ville jag också nu som förr
komma i kontakt med de kämpande männen,
och detta ju förr desto bättre.
Men, på vad sätt?
En i framryckning stadd armé har inga över-
flödiga automobiler, hästar eller vagnar —
allt måste ställas till truppernas förfogande
i och för framforsling av proviant och ammuni-
tion — och att till fots söka hinna upp ett av
de förföljande regementena vore meningslöst;
därtill var avståndet alltför stort. Jag måste
därför ge mig till tåls tills en lycklig slump
skickade ett fortskaffningsmedel i min väg.
Och jag behövde icke vänta länge.
En tysk major passerade den lilla by, där
jag befann mig, och erbjöd mig plats i sin
automobil. — Visserligen endast till Vissovöl-
gy, men därifrån kunde jag medelst järnväg
fara vidare till Körösmezö.