GUNNAR BERNDTSON 
måste erkänna sin oförmåga att försvara sig. 
Över allt och alla vilar också en tryckt stäm- 
ning, som för några minuter förjagas, när en 
eller annan mera eller mindre begåvad sångare 
höjer sin röst. Men knappast har den sista 
tonen lämnat soldatstruparna, förrän dyster- 
heten passar på att bemäktiga sig deras sinnen. 
Grått i grått, varthän än ögat ser. 
Efter en timmas marsch måste vi plöts- 
ligt göra halt. En dragon kommer emot oss 
på sin regndrypande springare, håller in dju- 
ret utan minsta möda, drar av stövlarna och 
tömmer ut dessas innehåll, minst ett par liter 
vatten. Först sedan detta viktiga värv ut- 
förts och stövlarna återfått sina platser, rider 
dragonen fram till kommendanten och öppnar 
sin breda mun. 
— Rapporterar underdånigast att vägen är 
sprängd ungefär en kilometer härifrån och att 
sprängstället icke kan passeras. Allt bagage 
skall lastas på hästarna och regementet har 
därefter att över den till höger om spräng- 
stället belägna kullen ta sig fram till Platischis. 
Sade, gjorde en vacker vändning och för- 
svann i diset. 
Den givna ordern vandrade från led till 
led, tills alla visste vad som stod på färde. 
På soldaterna verkade ordern upplivande, trots 
— ag