708 
är inte endast ostfrontsfolket, som måste skrubbas 
och rökas. De små förtjusande krypen trivas lika 
bra i Champagnes eller Flanderns skyttegravar som 
i Polens och Galiziens. 
Jag provåt deras mat utan anmälan direkt ur de 
väldiga ångkittlarna. Den var utmärkt. Min 
franske granne tyckte förstås, att köket kunde vara 
litet mera »franskt», men han föredrog absolut den 
tyska maten framför de tyska kanonerna. Brödet 
var ju i fransmännens ögon besynnerligt grått, 
men då jag talade om för honom, att de svenska 
soldaterna åto hårt, torrt bröd och detta med god 
aptit, då stirrade han nästan förfärad på mig. 
Kommendant var här generalmajor Kozak. I 
vårt sällskap var även en kapten Hauschild. Det 
var en liten rund man, som man genast såg var 
reservofficer, men jag förvånade mig samtidigt 
över, vilken militär pli han tillägnat sig. Kapte- 
nen och fångvaktaren var i det civila livet professor 
i — filosofi vid universitetet i Lausanne! Med 
vilka vänliga ögon följde han också inte monsieur 
Le Galls vackra arbete i en ateljé för sig. Den 
fångne franske menige mannen var en av Salongens 
mest uppmärksammade yngste. Nu hade han bl. a. 
fullbordat ett härligt monument avsett att resas på 
krigsfångarnas kyrkogård, och vilket som bäst