Mi 
ro desamma som i Wittenberg och på andra platser, 
men en viss skillnad stod dock genast klar. Här 
hade just gjorts så mycket extra, funnits på så 
många småsaker, som gjorde det hela till en bild av 
trevnad, och ett alldeles särskilt gott förhållande 
rådde mellan väktare och fångar. Den öppna, karga 
sandslätten fanns här som i Wittenberg, men trots 
detta hade trädgårdsmästare bland fångarna fram- 
trollat rabatter och lusthus, och utanför varje fön- 
ster hängde en hylla med prunkande blomster. Lån- 
biblioteken, som finnas överallt, voro svällande, i 
samlingsrummen funnos de sista ententerapporterna 
— och bland dem de ryska, som talade om öster- 
rikarnas flykt och tagande av 190,000 fångar — 
bredvid de tyska, och kyrkan och teatern hade fått 
fullständiga ideallokaler. 
Fångarna sågo också belåtna ut och alldeles sär- 
skilt de, som nyss kommit ut ur elden hit. Jag 
hälsade sålunda på hos ett femtiotal franska infan- 
terister, som endast tre dagar tidigare blivit tag- 
na vid Verdun. De gjorde ingalunda intryck av 
att komma från »helvetet» där borta. Ungdomar, 
knappast mer än barn, och äldre bredvid varand- 
ra, som nu njöto av den nya tillvaron under dusch- 
erna, medan deras fältgråa och intimare plagg 
gingo igenom avlusningsmaskinernas skärseld. Det