45 
Vi skola göra vår första dykning. Förut ha vi 
suttit i bekväma stolar och solat oss på däcket. Möb- 
ler och människor försvinna genom luckorna, över- 
tornets är den sista som slutes, och djupt nere bland 
maskinerna har jag tagit plats. Det är verkligen 
ett enda virrvarr av blanka cylindrar, pistonger, 
vevstakar, stora och små hjul, rattar, ventiler, och 
kring allt ett nät av rör och elektriska ledningar och 
mellan allt, stickande fram på varje ledig plats, en 
manometer eller en annan rund tavla med sin svarta 
visare. Det är ofattligt för lekmannen, att man kan 
hitta i detta kaos, men varje man har sitt bestämda 
uppdrag, som han uteslutande sysslar med. Ett 
enda ögonblicks ouppmärksamhet från en enda mans 
sida, och båt och besättning kunna vara tillspillo- 
givna. 
En skarp signal skär genom hela fartyget. »Nu!» 
säger ingenjör-officeren bredvid mig. Ett lätt 
slammer, några virvlande hjul och jag känner en 
ytterst lätt rörelse framåt och nedåt. I nästa ögon- 
blick märker jag absolut ingenting. »Se på djup- 
rodren», säger ingenjören. Två matroser passa 
med lätt hand ett par rattar, som reglera dessa. »8 
meter» — »II meter» — »14 meter», visar en tavla 
ovanför. »21 meters vatten!» kommer ett komman- 
dorop. Visaren skrider fram till 21, och på detta