45
Vi skola göra vår första dykning. Förut ha vi
suttit i bekväma stolar och solat oss på däcket. Möb-
ler och människor försvinna genom luckorna, över-
tornets är den sista som slutes, och djupt nere bland
maskinerna har jag tagit plats. Det är verkligen
ett enda virrvarr av blanka cylindrar, pistonger,
vevstakar, stora och små hjul, rattar, ventiler, och
kring allt ett nät av rör och elektriska ledningar och
mellan allt, stickande fram på varje ledig plats, en
manometer eller en annan rund tavla med sin svarta
visare. Det är ofattligt för lekmannen, att man kan
hitta i detta kaos, men varje man har sitt bestämda
uppdrag, som han uteslutande sysslar med. Ett
enda ögonblicks ouppmärksamhet från en enda mans
sida, och båt och besättning kunna vara tillspillo-
givna.
En skarp signal skär genom hela fartyget. »Nu!»
säger ingenjör-officeren bredvid mig. Ett lätt
slammer, några virvlande hjul och jag känner en
ytterst lätt rörelse framåt och nedåt. I nästa ögon-
blick märker jag absolut ingenting. »Se på djup-
rodren», säger ingenjören. Två matroser passa
med lätt hand ett par rattar, som reglera dessa. »8
meter» — »II meter» — »14 meter», visar en tavla
ovanför. »21 meters vatten!» kommer ett komman-
dorop. Visaren skrider fram till 21, och på detta