35 
n 
le 
FJ 
tals människor av alla nationer och skilda klasser, 
hopträngda innanför fartygets sidor. Jag lade sär- 
skilt på minnet det i svenska öron egendomligt klin- 
gande namnet på ångaren »Rugia». 
Diupt inne i en vik av Nordsjön, skyddad av 
öar och rev för att nu inte tala om minfält och bat- 
terier, träffade jag så efter år och dag helt oförmo- 
dat på »Rugia», en jätte tillhörande den världsbe- 
kanta Hapaglinjen. Vita soltält bredde skyddande 
vingar över hela skrovet från för till akter, och en 
bastant träbro ledde från den höga kajen direkt om- 
bord. Djupt inunder plaskade ett smutsigt vatten, 
men »Rugia» plöjde inga vågor längre. Hon 
hade blivit en fast länk i de militära anordningarna, 
som 1 hast träffats för att bereda skydd och vila 
åt det fruktansvärda yngsta tyska vapnet — u-bå- 
tarna. Hon var kasernfartyg för de hemmava- 
rande u-båtsofficerarna och en del av deras besätt- 
ningar. 
»Rugia» kom hem nätt och jämnt för att undgå 
den spärr, som utlades av den engelska flottan utan- 
för den tyska kusten. Och knappt var båten tömd 
på sina till extas upphetsade, i förvirring larmande 
passagerare förrän hon skickades med högsta fart 
till en av Tysklands största sjöfästningar för att på 
en enda gång flytta en hel ordinär svensk landsorts-