7 
20deljrg, nh 
lem ing bh 
iPraket byg 
aller sady 
) 
n och J, 0 
IT. Men då 
vCOClactione, 
se kalla el 
HI, 29, 94 
uktheten af 
och ANTaces 
de 
q föreg 
ve 
ul, OM 
Odds il 
1] tå a 
Dygs, geo 
tv 
SÅN 
1 
L 
Den första pers. i plur. af praes, conjunct. har deremot 
-zm , dels i öfverensstämmelse med alla de öfriga per- 
sonernas ändelser , dels efter ett tämligeu reguliert bruk 
hos de gamla 3; i det nyare spåket har denna person 
helt och hållet sammmanfallit med den motsvarande i 
praes.. indicat. (köllum, brennum, telju m). 
128. Åfven 1. personen i Imperf. conjunct. erhåller 
ler stundom -a i stället för -Z bos de gamla , isynner- 
het skalderna; men detta synes mindre riktigt till följe af 
hufvudstafvelsens vocal, som alltid (undantagande 1. clas. 
sen, emedan den är trestafvig) får den vocalförändrtng;, 
som passar till ändelsen -Z, aldrig den som passar till 
ändelsen -a; allså mindre språkriktigt; Snorra E. 97 
vakpa ek, bepa ek istället för vekti ek, bedi 
ek, så vida man ej vill utgåfrån 3. pers., som då kan- 
ske borde sättas i första rummet, liksom i Österländska 
språken. — Men i plural. är det aldeles riktigt, att 
1. personen slutas på -iz2 , och andra på -zt, oaktadt 
man uti senare handskrifter finner -um , -ut, dock i 
alla verba, undantagande uti dem af första classen, 
med den vocalförändring i hufvudstalvelsen , som än- 
delsen =-z fordrar, tt. ox. köllusum, kölludut, 
brendum, brendut, teldum, teldut; den tre- 
dje persoren deremot finnes endast i den nyare Isländ- 
ska, isynnerhet den Nordländska språkarten på -, så- 
som: kölludu, brendu, teldu, oaktadt: dylika 
former antingen ifrån ganska nya handskrifter eller 
annan vårdslöshet kunna vara här och der inkomna 
uti gamla verk. Fastån de två första personerna på