11 
tl, 4 hb 
I Stuodpy 
Ti lur 
Isen Inna 
0217, a os 
rtkastad 
. py, dl 
Jeske, 
ndom 
st 
ir Ob 
virfill 
NN j, 
34, 1 det ädsta nordiska språket hade man korta 
eller enkla vocaler framför 22, nk, och dessa förän- 
drades regelbundet efter vyssnämnde öfvergångssätt, 
t. ex. langt, lön gu, leng i; sedermera. utvidgade 
man alla vocaler framför ng eller n& till diphthon- 
ger , och fick då: en. egen vocalförändring. för dessa 
tillfällen: långt, laungu, leingi ic 
35. Stundom äger ingen vocalförändring rum, 
ehuru: i följer "efter , och ”vocalen annars förändras i 
samma rot, t. ex. la nd, i dativ. land is haf'n, i 
dativ: n afniz pån ki, en tanke ; kap pi, en 'käm- 
pe ; oaktadt man sägoar e k Pp ei n ki, jag tänker 3; ek 
keppi st, jag bemödar mig, ahstränger mig. Detta 
synes Hafva sin' grund deruti, att ändelsens vocal i 
dessa tillfällen icke egentligen var £, utan e, hvilket 
ofta finnes i handskrifterna, t. ex. lande, nafne, 
panke, kappe. 
36. På liknande sätt finnes ofta o för u i or- 
dens ändelser , såsom det synes, i synnerhet der huf- 
vudstafvelsen icke fått någon af dessa slags vocalför- 
ändringar, t. ex. ero, våro, pingom,o. fl. dy- 
lika. Men enligt regeln skiljes dock icke e från t> 
eller o från u i slika ändelser. 
do 
as00M 
Må ol 
37. Der gifvas flera slags vocalförändringar 1 
verberna, men hvilka bero på de särskilda klassernas 
natur, och derföre här förbigås.